Republikens president Tarja Halonen vid Herbert Quandt Stiftung -seminariet

Berlin, Tyskland 24.11.2000

MED RESERVATION FÖR ÄNDRINGAR

Sovjetunionen har fallit sönder, men också Ryssland har en enorm areal och rymmer en stor och brokig befolkning. Genom hela sin historia har moder Ryssland iakttagit sig själv noga och samtidigt begrundat sin plats bland världens alla folk. I det avseendet är de diskussioner som förs för närvarande ingalunda exceptionella.

Den stora frågan om Ryssland och Europa hör likaså till traditionen. Landets politiska ledning är nuförtiden relativt ense om att Ryssland är en del av Europa. Och väl att så är, eftersom ett Ryssland som upplever sig vara en del av Europa och inte isolerat av Europa är en konstellation som ligger i alla européers intresse.

Rysslands beslut att 1992 ansöka om medlemskap i Europarådet och att 1996 som villkor för sin anslutning godkänna en hel rad svåra reformkrav, var historiska händelser. Vägen till demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna – inklusive minoriteternas rättigheter – samt till rättsstaten är en utmaning för var och en. När härtill ännu fogas skapandet av en marknadsekonomi, är agendan för de följande åren klar.

Jag tror att Rysslands politiska ledning har förstått att denna gigantiska utmaning måste besvaras om man vill att landet skall bli stabilt, välmående och konkurrenskraftigt inte bara i Europa, utan i hela världen. Men finns det tillräckligt med tålamod och förmåga för att samtidigt driva reformer inom dessa olika sektorer: demokratin och de därtill hörande mänskliga rättigheterna, rättsstaten och ekonomin? Eller - för att ta till ett något kvinnligt men målande uttryck - kan dessa sektorer flätas samman så, att ingen blir efter de andra och hotar att spoliera också de andra sektorernas resultat?

Ryssland är på det klara med riktningen och målet, men det ryska samhället utvecklas i sin egen takt, på ett ofta svårförutsägbart, ibland motsägelsefullt sätt. Å ena sidan finns det tecken på att ett genuint medborgarsamhälle utvecklas i snabb takt, men å andra sidan försöker man begränsa pressens frihet; landet är stabilare än det har varit på länge, men samtidigt finns det en strävan att koncentrera makten allt mera; val förrättas ofta, men samtidigt förordnas tjänstemän att övervaka de valda regionala ledarna; den ekonomiska tillväxten är snabb, men få tecken tyder på att fattigdomen skulle minska; Ryssland vill medverka i konstruktivt samarbete för lösande av internationella kriser, men trots det försöker landet slå vakt om sin egen intressesfär.

Varierande utvecklingstendenser och varierande signaler är inte överraskande med tanke på de omvälvningar som Ryssland just nu genomlever. Landet söker sin väg på många olika plan. Ansvaret för Rysslands utveckling bär ryssarna själva, men vi andra kan stödja den utveckling som vi anser vara den rätta.

Rysslands demokratiska system har fungerat inom ramen för grundlagen. I landet har organiserats, och organiseras, val på både federationsnivå och lägre nivåer. Valen har inte varit helt fria från oklarheter, men oegentligheter i större skala har inte framgått.

På 1990-talet har det ryska medborgarsamhället utvecklats i etapper. Aktiviteterna på gräsrotsnivå noteras dock inte alltid av nyhetsmedierna, som i första hand är inriktade på politiska mediahändelser. De små steg som demokratin tar säljer inte lika bra som spekulationer och intriger på hög politisk nivå. Åsiktsfriheten och friheten att skaffa sig information är redan i nuvarande omfattning historiska prestationer.

Det faktum att man under hösten samlade in drygt två miljoner namn för ett krav på anordnande av en folkomröstning talar sitt tydliga språk om de spirande krafterna i medborgarsamhället. Målet är att med hjälp av en folkomröstning återinföra de självständiga forst- och miljöämbetsverken samt att förbjuda importen av kärnavfall. Medborgarna visar ett helt nytt intresse för förändringar inom förvaltningen och lagstiftningen – idag tror man också på sina egna påverkningsmöjligheter. Det är också glädjande att konstatera hur människorna är beredda att agera i enlighet med sin övertygelse. Jag kan inte påminna mig att en sådan initiativkraft tidigare skulle ha förekommit i Ryssland. Detta är, anser jag, exempel på den demokratiska utveckling som Ryssland har föresatt sig att genomföra.

Inställningen till den fjärde statsmakten går dock en annan väg. I Ryssland förefaller det inte råda samförstånd om vad en fri informationsförmedling betyder för en fungerande demokrati och för den ekonomiska utvecklingen. Mången tror att centralstyrda kontrollsystem ökar stabiliteten och lagligheten på ett bättre sätt än vad fria mediers kritiska agerande förmår göra.

De siffror som anger tillväxten inom den ryska ekonomin är bättre än på årtionden. Ryssland har möjlighet till en kontinuerlig hållbar tillväxt. Detta förutsätter dock genomgripande strukturella förändringar: det krävs ett jämlikt bemötande av de ekonomiska aktörerna, ökad öppenhet inom förvaltningspraxis, skattereformer, en jordreform och ett fungerande banksystem. Ett modernt informationssamhälle kan inte bygga på påbud och befallningar, utan det måste baseras på människornas frivilliga och rättvist reglerade agerande.

Rysslands utveckling till en rättsstat är, såsom av det ovan sagda också framgår, alltjämt trevande. Rysslands ledning har försökt öka stabiliteten genom att stärka centralmakten och understryka betydelsen av lag och ordning. Detta borde med tiden leda till uppkomsten av en rättsstat i Ryssland.

Som ett led i denna process pågår i Ryssland en viktig lagreform, enligt vilken man avser att indela landet i 21 förvaltningsrättsliga distrikt och i varje sådant inrätta oberoende domstolar för distriktsförvaltningen. Om reformen lyckas innebär den en lösning på de problem som medborgare och företag har med olika myndigheter. Förvaltningsdomstolarna skulle ha i uppgift att behandla bl.a. besvär gällande åtgärder som tjänstemännen vidtagit, behörigheten i fråga om den lokala lagstiftningen, överträdelser som ägt rum i lokala val och skatteärenden.

Lagförslaget baserar sig på en konkret vilja att förenhetliga myndighetsverksamheten i de olika delarna av Ryssland. En realisering av förslaget skulle innebära ett betydande framsteg i ett land där saker och ting av tradition sköts med administrativa bestämmelser, inte med stöd av lag. Såsom komplettering till de regionala förvaltningsdomstolarna behövs givetvis också en förvaltningsdomstol på riksnivå.

Vi som är här idag vet, i likhet med ryssarna själva, att Ryssland inte kan räkna med någon genväg till lyckan. Förändringarna kräver enormt mycket arbete och det finns inte obegränsat med tid för allt som borde fås till stånd. Europa integreras i snabbt tempo och kan inte stanna upp och vänta, eftersom globaliseringen i varje fall avancerar som den gör.

Men det är också för oss övriga européer och EU en fördel att det går bra för Ryssland. Det lönar sig att hjälpa Ryssland och att stödja landet i dess enorma utvecklingsarbete. Samarbetet i Europarådet är likaså synnerligen viktigt. Det lönar sig för Europeiska unionen att, utöver unionens egna program, stödja detta samarbete.

Relationerna mellan Europeiska unionen och Ryssland styrs av det partnerskaps- och samarbetsavtal som trädde i kraft i slutet av 1997. I praktiken är vårt mål i stort sett en likadan relation som den EU har med associationsländerna. Uppnåendet av detta gemensamma resultat förutsätter hårda och målmedvetna ansträngningar från bägge parternas sida.

Relationen mellan Europeiska unionen och Ryssland intensifieras ytterligare i och med utvidgningen av unionen. Utöver Finland har också Estland, Lettland, Litauen och Polen gemensam gräns med Ryssland. Dessa länder har, i likhet med Finland, ett klart intresse av att utveckla relationerna mellan EU och Ryssland.

EU är Rysslands viktigaste handelspartner och partner över huvud taget. Rysslands ledning delar denna uppfattning. Av utvidgningen följer att EU:s andel av Rysslands utrikeshandel kan stiga till över 50 %. Det ömsesidiga beroende som härvid uppkommer är ett fenomen med sådana positiva verkningar som vi västeuropéer har kunnat njuta av redan i årtionden.

Energifrågorna intog i höstas en synlig plats på agendan mellan EU och Ryssland. Detta understryker aktualiteten i initiativet om den nordliga dimensionen. Genom EU:s gemensamma politik gällande den nordliga dimensionen försöker man skapa förutsättningar för dels ekonomiskt samarbete, dels lösningar på gemensamma problem som är relaterade till hälsa och ekologi. Genom att stödja utvecklingen i de nordvästliga och norra delar av Ryssland, som gränsar till EU, stärker vi förutsättningarna för samarbete mellan EU och Ryssland också på bredare basis.

I fråga om EMU har Ryssland förhållit sig avvaktande. Innan eurosedlarna konkret ersätter den finska och tyska marken, francen och liren är hela den ekonomiska och monetära unionen en abstraktion som gäller bara experter.

Ryssland har förhållit sig positivt till EU:s utvidgning och till den utveckling som avser den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (CESDP). I Ryssland betraktar man ofta ett EU-medlemskap för de centrala östeuropeiska ländernas del som ett alternativ till dessa länders medlemskap i Nato. På motsvarande sätt kan utvecklandet av EU:s krishanteringsförmåga uppfattas såsom en verksamhet som konkurrerar med Nato och försvagar denna pakt. I praktiken utvecklar EU sin krishantering i nära samarbete med Nato, och många kandidatländer önskar ansluta sig till både Europeiska unionen och Nato.

Den avtalsplattform som etablerats mellan Europeiska unionen och Ryssland och de därmed sammanhängande gemensamma institutionerna och verktygen fungerar väl. Nu gäller det att se till att partnerskapet och de gemensamma åtagandena i samarbetsavtalet fullföljs i praktiken.

Vid sidan av de multilaterala relationerna spelar de olika ländernas bilaterala relationer också en mycket central roll. Genom de sistnämnda relationerna får det faktiska samarbetet en mänsklig dimension. Det handlar ju i grund och botten om nationalstater. Tyskland är med rätta stolt över sina egna Rysslands-relationer och jag kan säga att detsamma gäller också för Finlands del.

Relationerna mellan Finland och Ryssland har under det senaste decenniet utvecklats positivt. Man kan utan överdrift säga att relationerna mellan våra länder är bättre än någonsin. Vid sidan om den regelbundna dialog som förs av den politiska ledningen har Finland intensifierat samarbetet med Rysslands närområden.

Tidigare skulle alla praktiska problem, också små sådana, skötas via Moskva. Med stöd av 1992 års samarbetsavtal kan vi nu bedriva samarbete inom bl.a. miljö- och utbildningssektorn direkt med Rysslands gränslän. Detta är ett avsevärt framsteg. Samtidigt har kontakter skapats mellan de aktörer som löser problem på det praktiska planet. Den här modellen kan tillämpas på samarbetet också med andra rågrannar till Ryssland.

I Rysslands framtida utveckling anser jag det viktigaste elementet vara bindningen till Europa och till våra gemensamma värderingar gällande demokratin, marknadsekonomin och rättsstaten. Detta innebär också ett Ryssland som är en europeisk stat, utgör en del av vår gemensamma världsdel och är kontrahent i europeiska avtal, organisationer och processer. Vi är säkert eniga om att denna väg är det enda trovärdiga alternativet.