Tal av statssekreterare Pertti Torstila vid Kungliga Krigsvetenskapsakademien

Statssekreterare Pertti Torstila
Utrikesdepartementet
Helsingfors

Högtidstal
Kungliga Krigsvetenskapsakademien
Stockholm den 13 november 2006

 

"Finlands ordförandeskap i Europeiska Unionen; Mellanöstern, krishantering, Finland och Sverige"

Herr styresman,

Ärade ledamöter och gäster,

USA: s förra utrikesminister Madeleine Albright beskrev i januari 2001 den internationella politikens spelplan på följande sätt: "If the Cold War impression of diplomacy pictured two players in a tough game of chess on a single chessboard with clear-cut rules and clearly articulated aims, international politics today is a game played on many boards, without distinct parties, and with changing rules. New problems have appeared on the agenda".

Utvecklingen i världen efter kalla kriget har gett Madeleine Albright rätt. Det blev inte fred i världen efter kommunismens fall. Det blev inte fred ens i Europa, trots deklarationen från ESK-ländernas statschefer i Paris i november 1990, att den nya ordningen "har fört oss in i en ny epok av fred och enighet i Europa". Inte långt efter mötet i Paris tvingades vi, i vår egen världsdel, bevittna det blodiga inbördeskriget i Jugoslavien. President Tarja Halonen sade i en intervju nyligen att världen alltmer börjar likna Harry Potters värld, där ondskan kan finnas överallt. Man behöver inte vara fjärrskådare för att förutspå att oroligheterna i världen kommer att fortsätta.

Finland presenterade sitt program för det andra EU-ordförandeskapet våren 2006. I vår lista över prioriteringar tog vi med hanteringen av akuta kriser och också oväntade händelser, som är svåra att förbereda sig inför. Varje ordförandeland har ställts inför sådana situationer. Under vårt förra ordförandeskap år 1999 var det Kosovo, Östtimor och Tjetjenien. För Sverige år 2001 var det Makedonien, Nordkorea och Montenegro. Gaskonflikten och Muhammedkarikatyrerna med deras världsomfattande konsekvenser kom oväntat för Österrike, som var ordförande före oss. I Finland hade vi nog identifierat världens krishärdar, men vi kunde inte ana att vi skulle bli kastade in i en kris en vecka in i ordförandeskapet, dessutom kanske den svåraste av kriser: Mellanöstern och kriget i Libanon.

Att vara ordförandeland medför ett särskilt ansvar. Händelserna i Libanon och Mellanöstern har därmed inneburit mycket arbete för oss. Krisen har dock inte överskuggat våra utrikes- och säkerhetspolitiska prioriteringar för ordförandeskapet, som till exempel relationen mellan EU och Ryssland, de transatlantiska relationerna samt utvidgningen och frågor som rör Balkan och Afrika. Mellanösternfrågan har dock starkt präglat de fyra första månaderna av ordförandeskapet och kommer utan tvivel att fortsätta att göra så.

Många anser att det är en övermäktig uppgift för små medlemsländer att hantera utmaningar som exempelvis Mellanösternfrågan och dessutom ha ansvar som ordförande. Bara antalet möten där Finland är ordförande är över 3000. Krafterna och resurserna räcker inte till, heter det. Suddeutsche Zeitung beskrev i en artikel den 25 september Finlands EU-ordförandeskap som ett "förband – warm-up band - i väntan på att kultbandet ska gå upp och dra igång scenshowen". All vishet kommer dock inte från stora länder. Med det i minnet har vi inte låtit oss avskräckas av utmaningen. Vi ser det som en möjlighet att som litet land visa en styrka som inte alla har. Till exempel, neutralitet i kriser, inga historiska bördor, en fördomsfri inställning, förmåga att dra åt samma håll och till vår hjälp ett maskineri som förvisso är litet, men som är stabilt och effektivt.

Evakueringen av EU-medborgare från Libanon var en svår uppgift, men förlöpte väl i det stora hela. Både unionen och enskilda medlemsländer har lärt sig av tsunamin. Redan i slutet av juli kunde vi se att våra ansträngningar medverkade till ett stopp på fientligheterna och därmed till ett första steg mot fred. Mellanöstern är en global angelägenhet. Det är primärt FN som skall agera, men EU erbjuds nu en större roll än tidigare i fredsprocessen mellan Israel och Palestina. Det behövs mod och ett fördomsfritt och pragmatiskt sätt att bedriva diplomati. Vi måste öppna stängda dörrar när allt står stilla och ta hänsyn till alla delaktiga parter. Vi måste vara redo att tala med alla relevanta parter, inklusive Hamas och Syrien.

Våren 1999 lyckades president Martti Ahtisaari nå ett genombrott i Kosovoförhandlingarna. Natos bombningar upphörde den 10 juni 1999. Europa drog en suck av lättnad. Finlands första EU-ordförandeskap var en framgång innan det ens hade börjat. Den djupa Mellanösternkonflikten kommer inte att lösas under Finlands tid som ordförande, men om vi kan tillföra någonting nytt i fredsprocessen, som kan ge tro på en bättre morgondag, får vi vara nöjda med vår insats. Framsteg i ansträngningarna att lösa konflikten ger stora positiva efterverkningar för Europas säkerhet. Krig och kaos däremot försämrar säkerheten. Fred och samarbete i regionen öppnar enorma möjligheter för Europa.

Europeiska unionens roll i världen har stärkts de senaste åren. Oväntat nog har stora framsteg gjorts inom det samarbetsområde som brukar vara det svåraste - den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Det var en högprioriterad fråga under Finlands första ordförandeskap och så även i år: att stärka unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. EU har blivit en synlig och viktig aktör i allt från utvecklingsfrågor till krishantering. Vi har kommit en lång väg från katastrofen och misslyckandet i Srebrenica. Unionen är den enda internationella aktören i sitt slag. Medlemsländerna har bättre än tidigare insett att det finns en stor kraft att hämta genom samverkan och har därför valt en gemensam riktning i utrikespolitiken. I kriser kan ordförandelandet medla fram kompromisser, men för att få gemensam tyngd och kraft krävs enighet och snabb handling.

Många förväntningar och förhoppningar ställs på EU. Det såg vi i Helsingfors i våras när delegationer strömmade till från världens alla delar, märkbart fler än våren 1999. Man vill utanför Europa att unionen ska öka sin närvaro runt om i världen, lösa kriser, lindra mänsklig nöd och vara mer synlig. Så har det också blivit. Under 2005 hade 21 EU- stater trupper i Kosovo, 19 i Afghanistan, 18 i Bosnien, 9 i Irak och ett mindre antal i 18 ytterligare länder runt om i världen. Goda exempel är även operation Althea i Bosnien, EU:s övervakningsmission i Aceh, gränsövervakningsuppdraget i Rafah i Gaza, Amis II i Darfur, ARTEMIS och tre operationer inklusive EUFOR RDC i Demokratiska republiken Kongo.

För att kunna påverka och lyckas i rollen som ordförande krävs handling och inte bara ord. Händelserna har avlöst varandra i snabb takt. Redan i mitten av september hade Finland sammankallat Rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser fyra gånger. Under vårt första ordförandeskap i 1999 hade vi fyra sådana här utrikesministerrådsmöten totalt under hela perioden.

Att Rådet vid sitt möte den 1 augusti kunde enas om en gemensam hållning i Libanonfrågan bidrog till att FN:s säkerhetsråd kunde komma framåt och anta resolution 1701. För tre år sedan när Irakkriget bröt ut var opinionen i EU splittrad i tre läger: de som stödde anfallet, de som var emot det, och de som inte tog ställning. Då det inte fanns någon gemensam ståndpunkt, behövde man inte heller efterfråga EU:s åsikt. Vid mötet den 1 augusti lyckades ordföranden samla de 25 medlemsländernas synpunkter i en gemensam ståndpunkt. Vapenvila i Libanon hade inte kunnat uppnås så snabbt om inte EU hade enats kring en gemensam linje. GAERC-mötet den 25 augusti å sin sida innebar en vändpunkt för att stärka UNIFIL.

Konferensen i Stockholm den 1 september om Libanons återuppbyggnad och den humanitära situationen i de palestinska områdena var en stor framgång. Givarkonferensen samlade in över 700 miljoner euro till Libanon. Det var ett prov på ett litet medlemslands förmåga att reagera och ta initiativ. Den svenska regeringens snabba agerande stödde ordförandelandets verksamhet på ett ypperligt sätt.

Unionens beslut att sända närmare 7000 soldater till Libanon och ta en ledande roll i UNIFIL visar att medlemsländerna är beredda att ta ansvar. De fredsbevarande insatserna i Libanon/UNIFIL har också visat sig vara en förenande faktor för européer och asiater och samlat muslimer och icke-muslimer under en och samma flagga. I december är antalet fredsbevarare över 10.000. Men EU:s ansvar i regionen är inte enbart begränsat till att utrusta och upprätthålla den fredsbevarande styrkan. Det finns också en stark vilja att åstadkomma strategiskt viktiga förändringar i hela den politiska ordningen i Mellanöstern. UNIFIL hjälper de återvändande med transporter, boende och mat samt letar efter och förstör hundratals klusterbomber dagligen. Men det räcker inte för att lösa Mellanösternkrisen. En bestående fred kräver en helhetslösning av konflikten mellan israeler och palestinier. Alla bör förbinda sig till en tvåstatslösning med två trygga och livsdugliga stater, Israel och Palestina. För EU är detta en reell möjlighet att stärka sin roll i Mellanöstern och hela Medelhavsområdet.

Mina damer och herrar,

Samtidigt med de diplomatiska ansträngningarna i Mellanöstern och diskussionen om vårt eget deltagande i UNIFIL, fördes en intressant diskussion i Finland om vår försvarsmodell, territoriellt försvarssystem med allmän värnplikt och internationell insatsförmåga. Diskussionen handlade om vilken ställning medverkan i internationella insatser skall ha i det finska försvaret.Diskussionen i Finland var nära sammanlänkad med den svenska situationen, där deltagande i internationell krishantering nu anges som försvarets huvuduppgift.

De stora svenska försvarsbesluten inföll under min tid som ambassadör i Stockholm. För våra politiker i Helsingfors fick jag redogöra varför Sverige gick in för en massiv försvarsomläggning med selektiv värnplikt, där endast 15 procent av åldersklassen väljer att göra militärtjänst. I Stockholm fick jag å andra sidan förklara för svenska beslutsfattare varför Finland valt ett helt motsatt förhållningssätt. Jag hörde folk säga att "Finland är som ett friluftsmuseum för den allmänna värnplikten. Värnpliktsarméer finns knappast längre. Det finns varken behov, efterfrågan eller framtid för sådana". Det finns anledning att hoppas att våra beslutsfattare för en närmare dialog kring den här frågan för att skapa bättre ömsesidig förståelse för våra länders säkerhetspolitiska intressen och behov.

I Stockholm hörde jag också någon säga att Finland kommer att välja samma väg som Sverige i sin försvarsreform. Detta kommer inte att ske - åtminstone inte så länge ett Nato-medlemskap inte ändrar försvarslösningen i sin helhet. Låt oss därför närmare granska varför Finland håller fast vid sin lösning.

Finlands säkerhet grundar sig på en stark försvarsvilja bland folket. Värnpliktsarmén och värnpliktstjänstgöringen har en central ställning. Det råder en nästan fullständig enighet om fundamenten för vårt försvar, det vill säga ett territorialförsvar med allmän värnplikt. När försvarsmakten dessutom är en av de samhällsinstitutioner som finländarna har störst förtroende för, är det svårt att ifrågasätta folkets försvarsvilja och tro på den egna försvarsförmågan.

Följande argument talar för allmän värnplikt: en stor reserv, försvar av hela landet, värnpliktstjänstgöringens sociala och fostrande funktion, bevarandet av folkets försvarsvilja och ett kostnadseffektivt försvar. Ca 80 procent av den manliga åldersklassen genomför värnplikt varje år. Det innebär omkring 25 000 nya reservister varje år. Motståndarna hänvisar till förändrade hotbilder och menar att värnpliktsarmén utgör en belastning för landets ekonomi, samt att krigföringen har blivit alltmer teknologisk och kräver professionella yrkesmän. Reservistarmén sägs försvaga möjligheterna att delta i internationella krishanteringsinsatser.

Sanningen är helt annan. Den allmänna värnplikten har i själva verket ökat ansvarskänslan. Det märks i beredvilligheten att medverka i internationella fredsbevarande insatser. Sedan år 1956 har Finland skickat tiotusentals finländska soldater till krisområden runt om i världen. Omkring 80 procent av de finländska soldater som deltar i internationella krishanteringsinsatser är reservister. Kvällens högtidstalare är en av dem. I relation till antalet invånare är Finland sedan flera år tillbaka det land som bidrar med flest soldater eller näst intill vid Nato-insatser. Vi har också tagit ledningsansvar i operationer i högre utsträckning än något annat litet eller mellanstort Natoland. Försvarsmaktens kommendör amiral Juhani Kaskeala påminner ofta om att man i jämförelser med andra länder alltid skall fokusera på slutresultatet, inte så mycket på med vilka medel resultatet har uppnåtts.

Det är också viktigt att komma ihåg att Finlands geopolitiska situation ser annorlunda ut än de övriga nordiska ländernas. Länderna ligger där de ligger. Vår försvarsmakt har som huvuduppgift att upprätthålla en sådan nationell försvarsförmåga, som gör att det inte lönar sig att använda eller hota att använda militära medel mot vårt land. Det kan ta tiotals år att återuppbygga en försvarsförmåga som en gång bantats ner. Försvarsmaktens kärnuppgift förblir alltså densamma. Den byggs inte på en orimlig omvärldsanalys och det är inte fråga om militärromantik. Även den finska försvarsdoktrinen lever. En modernisering och rationalisering görs även hos oss. Det finns en stark finsk-svensk koppling i våra flesta internationella insatser – tydligast i den nordiska EU stridsgruppen. I det nationella försvaret håller vi oss till den beprövade traditionella försvarspolitiska linjen.

Försvarets andel av Finlands bruttonationalprodukt är lägre än genomsnittet i EU. Den svenska försvarsbudgeten är även efter nedbantningen två gånger större än den finländska. Ändå har vi lyckats skapa ett mycket kostnadseffektivt system jämfört med jämförbara länder i Europa.

Ärade åhörare,

Henry Kissinger sade en gång att i den tid då datorer tränger undan bokläsandet, ökar kunskapen men perspektivet blir svagare. Historielösheten gömmer det förflutnas lärdomar och skapar grogrund för nationell förhävelse och egoism. Vi lever alltför mycket i realtid, utan helhetssyn. Jag kom att tänka på Kissingers ord när jag läste den nyligen utkomna boken "Spelaren Christian Günther" av Henrik Arnstad och hans artikel "Finlands sak var inte vår" i Dagens Nyheter den 16 september 2006. Dessa gav ett sorgligt bevis på brist på historiskt perspektiv. Det går inte att förstå enskilda händelser eller händelsekedjor om man inte känner till helheten.

Det existerade ingen politisk överenskommelse mellan Tyskland och Finland när operation Barbarossa inleddes. Det fanns inga stora sympatier gentemot nazismen i Finland. Snarare var det så att man i upplysta kretsar hoppades att Tyskland skulle segra över Sovjetunionen och att de västallierade därefter skulle besegra Tyskland.

Hur lyckades Finland försvara sin självständighet under andra världskriget ? Först och främst genom motstånd mot Sovjetunionen men också tack vare att de allierade besegrade Nazityskland. Detta innebar att vi alla undvek att bli "vita negrer i tredje rikets tjänst", som Mannerheim skrev till sin syster Eva i mars 1939 i ett brev som Krister Wahlbäck med sitt skarpa öga har hittat. I fortsättningskriget försökte Finland med egna trupper ta tillbaka de områden som förlorades i Vinterkriget och avancerade mot Östkarelen. Finland stred som medkrigförande med Tyskland men hade inget alliansavtal med landet.

De avgörande ögonblicken för Finlands frihet inträffade sommaren 1944 på Karelska näset. I juni-juli 1944 utkämpades de största slagen i Nordens krigshistoria. Finlands armé lyckades med stora förluster hålla stånd mot de framryckande sovjetiska trupperna. Ja, försvaret understöddes av en avdelning från det tyska flygvapnet. Ja, Finland fick nya pansarvärnsvapen och materiellt bistånd från Tyskland, men det var ett krig med Finlands frihet som insats, inte ett "Finlands anfallskrig vid Hitlers sida". Vägran att samarbeta med Tyskland år 1941 hade kunnat leda till utpressning och tysk ockupation. Ett tidigare utträde ur kriget än sommaren 1944 hade kunnat leda till tyskt angrepp och ockupation. Ibland står en nation inför stunder då man måste våga dansa vals med djävulen själv.

Svenskarna intresserar sig föga för grannlandets historia, skriver Henrik Arnstad. Det är kanske sant, men Arnstads inlägg, som visar brist på perspektiv och innehåller allvarliga fel, gör inte situationen bättre.

Men det finns även korrekta bedömningar. Att den finska fronten, sommaren 1944, höll, var en nödvändig förutsättning för Sveriges egen säkerhetspolitiska linje under efterkrigstiden, konstaterar Carl Bildt och menar att "det är svårt att se att det annars skulle ha funnits utrymme för en svensk neutralitetspolitik." Göran Persson kunde sätta händelserna i ett större sammanhang när han i september 2004 sade: "Det var en oerhört viktig insats som de finska soldaterna utförde - inte bara för Finlands frihet och oberoende.” ”Vi vet att där röda armén stod vid krigsslutet, där drogs också järnridån i Europa. De här insatserna från de finska soldaternas sida gjorde att järnridån inte kom att gå vid den gräns som var Sveriges mot Finland utan kom att gå vid den gräns som var Finlands mot Sovjetunionens. Det gav Sverige ett säkerhetspolitiskt läge som var oändligt mycket tryggare och säkrare. I den meningen var detta inte enbart en strid för Finlands oberoende och frihet. Det var också en faktor som kom att spela en avgörande roll för Sverige under efterkrigstiden."

Dåvarande statsministers ord rörde vid en känslig punkt hos finländarna. Det var välkomna ord. Under en lång tid efter kriget rådde en uppfattning i Finland att Sverige inte brydde sig om vårt land och lämnade oss ensamma i nödens och farans stund. Göran Perssons konstaterande att "det som de finska soldaterna gjorde" var viktigt även för Sveriges frihet och oberoende, ställde mycket tillrätta. Detta kan vi nu konstatera – mer än sextio år i efterhand.

"Finlands sak var inte vår", hävdar Henrik Arnstad. Harry Järvs och Åke Lindmans film "Framom främsta linjen" och Åke Lindmans filmprojekt "Tali-Ihantala 1944" skildrar inte bara de finländska soldaternas upplevelser. Filmerna är också en hyllning till de 10 000 frivilliga svenska soldater som stred vid den finska östfronten. "Framom främsta linjen" hade Sverigepremiär på biografen Röda Kvarn i Stockholm den 20 mars 2004. Bland gästerna vid premiären fanns även många unga svenskar, som representerar den viktiga kedja av generationer som förenar våra länder. I ena änden av denna kedja finns de svenskar som på 1940-talet gjorde Finlands sak till sin, och i den andra änden finns dagens svenska ungdomar, som nu på 2000-talet och efter att ha sett filmen, förstår varför "Finlands sak" var viktig för deras far- och morföräldrar och varför det är viktigt att föra denna stafettpinne vidare.

Ärade ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademien,

År 2009 kommer att vara ett år då vi på båda sidorna Ålands hav uppmärksammar rikssprängningen 1809 och dess orsaker och följder. Det blir också ett ypperligt tillfälle för Sverige och Finland, svenskar och finländare att teckna en sanningsenlig historiebild mellan våra två länder.

Starka band knyter samman dagens Sverige och Finland. "Detta är den närmaste relation Sverige har med något annat land" sade utrikeminister Bildt i Helsingfors för två veckor sedan. Vi växer samman ekonomiskt, vi delar nordiska värderingar, men det starkaste bandet är säkerheten. Under Paasikivis tid som ambassadör i Stockholm åren 1936-1939 var säkerhetspolitik den överlägset viktigaste frågan på hans bord. Europa var på väg in i andra världskriget och över Finland vilade ett ständigt hot från Sovjetunionen. Vi lever nu i ett fredens Europa och min tid som ambassadör i Sverige åren 2002-2006 såg därför annorlunda ut. Tiderna är inte så dramatiska som vid 1930-talets slut, men även i djupaste fredstid är det viktigt att ha förståelse för varandras resonemang och tankegångar.

Säkerhetspolitiken binder samman Sverige och Finland. Grunden för en förståelse av det finska synsättet bör ta utgångspunkt i landets historiska erfarenheter och den geostrategiska verkligheten som består av en 1300 kilometer lång gemensam gräns med grannen i öst. Orsakerna till att det nationella och därmed territoriella försvaret prioriteras sammanhänger i inte ringa utsträckning med rådande geostrategiska realiteter. Det finska synsättet har sina rötter i det historiska faktum att landet under 1900-talet utkämpat fyra krig: frihetskriget 1918, vinterkriget 1939-1940, fortsättningskriget 1941-1944 samt kriget mot tyskarna i Lappland 1944. Sverige har haft helt andra erfarenheter de senaste 200 åren. Ett folk lär sig av sina egna erfarenheter, inte av andras.

Jag vill tacka för inbjudan att komma hit och tala om Finland som EU-ordförande och om unionens krishanteringsberedskap samt påminna om vår historia, geografi, om  realiteter och framförallt om hur viktiga Finland och Sverige är för varandra i världen, i Europa, och i vårt eget närområde, vårt kära Norden. Jag känner mig också mycket hedrad att ha blivit kallad till ledamot av denna ärevördiga och framstående akademi.

Jag önskar er en minnesrik högtidsdag.