Biståndsminister Suvi-Anne Siimes: Finland och nya utmaningar för den internationella verksamheten

Biståndsminister Suvi-Anne Siimes skriftliga översikt vid beskickningschefsmötet den 21 augusti 2002


Ärade ambassadörer, bästa vänner och kolleger,

Det gångna året har på ett nytt sätt lyft upp utvecklingsfrågorna till världspolitikens centrum. Händelserna i september ifjol utökade medvetandet om att mänsklig nöd och fattigdom i värsta fall kan fungera som grogrund för internationell terrorism.

Stafettloppet för utvecklingsfrågor började i november i Doha, då biståndssynvinkeln togs med på agendan för den nya handelsunderhandlingsrundan. FN:s konferens för finansiering av utvecklingen som sammanträdde i Monterrey i mars lyckades få till stånd konsensus om de medel med vilka man skall kunna uppnå målen i FN:s millenniedeklaration. Efter ett par veckor får vi se i Johannesburg hur trovärdigt staterna i världen går vidare för att uppfylla dessa förbindelser.

Det i Monterrey uppnådda samförståndet mellan de rika länderna och utvecklingsländerna har betraktats som något enastående och rentav som ett epokgörande "globalt avtal". Till samförståndet hör att u-länderna fortsätter sina ekonomiska och demokratiska reformer, bekämpar korruption och skapar förhållanden där såväl inhemska som utländska investerare kan fås med och där handeln kan verka på ett pålitligt sätt. Utvecklingsländerna förbinder sig att inrikta detta uppkomna gemensamma goda på de fattigas behov.

I gengäld förbinder sig de rika länderna att öppna sina marknader, att ge u-länderna mera bestämmanderätt i beslutsprocessen för den globala ekonomin och att erbjuda mera u-hjälp, skattelättnader och investeringar. Vid sidan av staterna deltar ett stort antal internationella organisationer, finansieringsinstitut, företag och medborgarrörelser i denna grannhjälp för de fattiga.

Globaliseringen har skapat ett välstånd utan like i världen. Totalvolymen för världsekonomin uppgår till 10 biljoner (triljoner) dollar. Den centralaste frågan ur biståndsministerns synvinkel är hur dessa penningströmmar kan fås att också gynna de allra fattigaste. Den globala ojämlikheten har i början av detta årtusende fått tidigare ouppnådda dimensioner: 1,2 miljarder människor lever i en absolut fattigdom, med mindre än en dollar om dagen. Samtidigt konsumerar den rikaste femtedelen i världen 80 procent av jordklotets resurser. Inkomstskillnaderna mellan den rikaste och den fattigaste femtedelen är 80-faldiga.

Ökningen i inkomstskillnader hotar att växa obehärskat också inom länderna: ekonomisidorna i Helsingin Sanomat under veckoslutet berättade att år 1980 förtjänade direktören för ett amerikanskt storföretag 42 gånger mera än en arbetare i genomsnitt, år 2000 var skillnaden 530-faldig. Kan man ens föreställa sig att direktörer och vanliga människor upplever att de existerar i samma värld och med likadant socialt och ekologiskt ansvar?

Elimineringen eller en minskning av fattigdomen kan verka som ett utopistiskt mål men enligt dagens beräkningar är det inte det. Världsbanken och FN har beräknat att ännu på 1950-talet hade en eliminering av den absoluta fattigdomen krävt 20-30 procent av de rika ländernas bruttonationalinkomst och ännu på 1970-talet 10 procent. Idag skulle det räcka till med under en procent.

Man har beräknat att FN:s målsättning för millenniet såsom halveringen av människor som lever i absolut fattigdom, en minskning av analfabetismen samt av dödligheten hos mödrar och barn skulle kosta 100 miljoner dollar. Om anslagen för utvecklingssamarbete skulle fås att stiga till 0,7 procent av BNP-nivån i alla OECD-länder skulle totalbeloppet överstiga det behövliga eller 160 miljoner dollar. Tillsvidare har bara fem länder uppnått detta mål som FN uppställde redan år 1974.

Finland har som ordförandeland för FN:s millenniummöte ett särskilt ansvar för att man lyckas förverkliga de gemensamt överenskomna målen. Vid toppmötet i Barcelona denna vår kom EU-länderna för första gången överens om en politiskt bindande tidtabell: som biståndsmål uppställdes 0,39 procent av BNP fram till år 2006, vilket EU förband sig till vid konferensen i Monterrey om biståndsfinansiering.

Det är bekant att Finlands egna biståndsanslag har stampat på stället och inte helt motsvarar de nya utrikespolitiska linjedragningarna i Finland. I detta sammanhang befinner vi oss inte i den nordiska referensgruppen utan på sin höjd på europeisk medelnivå. Det kan nämnas att Storbritannien, som med en årlig ökning av 0,01 procent betraktades som en referens, denna sommar beslutat avstå från en så långsam ökning och öka sin anslagsnivå från nuvarande 0,32 procent till 0,4 procent nästa år. Bland EU-länderna har bl.a. Frankrike, Belgien, Italien, Irland och Sverige fattat ambitiösa förhöjningsbeslut. Det ser även ut som om Finland håller på att sacka betydligt efter också på EU-planet om man inte fattar ett klart beslut om att öka biståndet.

Enligt den i juli publicerade gallupen om utvecklingssamarbete sade 74 procent av finländarna att de förhåller sig positivt till en höjning av biståndsanslagen. Den nya regeringen borde också möjligast effektivt utnyttja denna möjlighet. Min egen ståndpunkt är att ökningen borde vara snabbare än den i vårens budgetrambehandling diskuterade nivån på 0,4 procent år 2007/2008. Jag är optimistisk till att den nya regeringen efter valet förmår komma överens om en snabbare tidtabell.

Som nivå för biståndsanslagen för år 2003 föreslås 0,348 procent av BNP, vilket man kom överens om under ramförhandlingarna i mars. I totala belopp motsvarar detta ca 500,2 miljoner €, jämfört med år 2002 utgör ökningen 20,9 miljoner €. En del av ökningstrycket riktas mot Europeiska utvecklingsfonden (EDF), men man har också lyckats överföra resurser till civilkrisadministrationen, Globala miljöfonden (GEF), humanitärt bistånd och till att utveckla medborgarorganisationernas verksamhet.

* * * * *

Regeringen har under de senaste åren fastslagit målsättningen för Finlands utvecklingssamarbete och för u-landspolitiken i tre principbeslut. Som biståndsminister vill jag säkerställa att det av Finland bedrivna bilaterala biståndsarbetet även i fortsättningen är möjligast högklassigt. Som ett första steg kommer jag att förstärka resurserna för de regionallinjer inom UM som handhar bilaterala u-landsrelationer. Dessa svarar utöver biståndsarbetet också för Finlands ekonomiska, politiska och kulturella relationer till länderna inom en viss region. Tillräckliga personal- och administrativa resurser är ett minimikrav när man snart skall diskutera en förhöjning av biståndsanslagen.

Det multilaterala samarbetet inom FN:s utvecklingsorganisationer och internationella finansieringsinstitut har i enlighet med målsättningen i millenniedeklarationen fått en ny tyngd. Samarbete mellan bidragsgivarna och koordinering av olika slags politik är av vikt för att förvissa sig om effektiviteten och inverkan av biståndet. Även ökningen av EU:s biståndsarbete och dess rationalisering till en del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken förutsätter av Finland inom de närmaste åren nya insatser för att trygga våra möjligheter att påverka.

* * * * *

Finland kan i likhet med de andra nordiska länderna betraktas som en föregångare i frågor rörande en bred säkerhet. Minskning av fattigdomen, avvärjning av miljöhoten, främjande av jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter samt en ökning av den globala säkerheten och den ekonomiska växelverkan utgör gemensamma mål för Finlands utvecklingssamarbete och samtidigt för dess utrikespolitik. Som ett litet land är vi varma anhängare av multilateralt samarbete. Vårt krävande uppdrag är att också övertyga stormakterna om fördelarna med denna politik.

Finland hör i likhet med många andra rika länder till dem som dragit nytta av globaliseringen. Risken är då att man bara koncentrerar sig på kortsiktiga kommersiella-ekonomiska-teknologiska synpunkter som betjänar snäva nationella intressen. Såsom det konstateras i den till riksdagen ifjol överlämnade redogörelsen om uppgifterna för Finlands utrikesförvaltning: "Man kan inte bedriva utvecklingssamarbetspolitik i enskildhet, separat från globala ekonomiska och politiska synpunkter. Våra nationella intressen bör betraktas i ett bredare perspektiv. De globala intressena har blivit våra nationella intressen och utrikespolitikens karaktär har förändrats. Utvecklingssamarbetet, med sitt centrala mål att minska fattigdomen, är en viktig del av vår utrikespolitik."

Finlands välstånd och framgång är på längre sikt beroende av det globala välståndet och en hållbar utveckling. För att trygga detta mål bör den av Finland bedrivna politiken vara möjligast likriktad. Som minister med ansvar för biståndsfrågor är jag intresserad av att biståndsaspekten i görligaste mån beaktas t.ex. i Finlands handelspolitik. U-länderna bör erbjudas jämlika möjligheter när det gäller att utveckla handelssystemet och att integrera världsekonomin.

Utöver en ökning av den offentliga u-hjälpen och dess bättre inriktning behövs justare handel och investeringar. Man har beräknat att en eliminering av hindren för världshandeln skulle öka u-ländernas inkomster med 200-500 miljarder dollar. EU har tillsvidare öppnat sina marknader generösare än många andra industriländer: det ifjol i Bryssel vid de minst utvecklade ländernas konferens godkända initiativet Everything but arms möjliggör tullfri import från de allra fattigaste utvecklingsländerna. Den följande armbrytningen torde gälla de jordbruksstöd som EU och andra industriländer upprätthåller. Det anses att dessa undergräver självförsörjningen och tryggheten för livsmedel i många u-länder samt försvagar deras möjligheter till export av lantbruksprodukter.

Ett medel att behärska globaliseringen är att främja dialogen mellan syd och nord. Utrikesministeriet fortsätter ännu detta år sin seminarieserie som sommaren 2001 samlade samhälleliga påverkare från olika delar av världen för att dryfta de utmaningar som globaliseringen ställer på demokratin. Det gemensamma målet är att utveckla internationella organisationer och det internationella systemet på ett sätt som främjar en jämnare fördelning av nyttan med globaliseringen, ökar rättvisan vid avvärjning av skadeeffekterna och stöder en hållbar utveckling.

Utrikesministeriet, som svarar för globaliseringen, har målmedvetet strävat efter att förbättra följdriktigheten också i sin egen verksamhet. Inrättandet av en ny global linje är en välkommen reform för en möjligast koherent politik strävande till att stödja biståndsarbetet och att minska fattigdomen. Min förhoppning är att i framtiden också handelspolitiska frågor kommer att mer än hittills knytas till detta samma beslutsfattande i utrikesministeriet och vid beskickningarna. UM:s styrka vid handhavandet av handelspolitiken är kombinationen av det unika kunnande som syns i form av expertis beträffande den allmänna politiken, situationen i olika länder, utvecklingspolitiken och handelspolitiken.