Arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa avgörande för att avskaffa fattigdomen globalt
Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter bör ses som en allmän hälsofråga och som en del av jämlikhetsfrämjandet, säger utvecklingspolitiska rådgivaren Iina Älli. I serien Tre frågor om utvecklingssamarbete frågar vi experter om meningen med deras arbete.
1. Varför arbetar du för sexuell och reproduktiv hälsa?
Jag studerade internationell politik och u-landsforskning vid Sussex universitet i slutet av 1990-talet med avsikten att få en teoretisk bas för en karriär inom utvecklingssamarbete. Redan den första föreläsningen väckte mitt intresse för att arbeta med hälsofrågor och frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa.
På den tiden trädde den intersektionella feminismen fram i den akademiska debatten, i synnerhet ur utvecklingsländernas perspektiv. I de internationella studentkretsarna diskuterade vi ofta hur vi alltid haft tillgång till SRHR-tjänster och kunskap, men att de globalt endast erbjöds en liten begränsad grupp. I teorin är rätten att bestämma över sin egen kropp en enkel fråga, men den har gjorts till en politisk maktfråga som äventyrar miljontals kvinnors och flickors hälsa.
Jag anser att bristen på sexuella och reproduktiva rättigheter är en av grundorsakerna till att bristande jämlikhet fortfarande är ett globalt problem. SRHR-arbetet är ett av de viktigaste elementen i att finna hållbara lösningar till den globala fattigdomen. Jag hoppas att jag genom mitt arbete ska kunna utvidga det politiska rummet för SRHR-frågor, som har minskat under det senaste årtiondet. Förhoppningsvis kan jag också bidra till att sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter åter tas upp i den globala debatten och diskuteras i alla forum.
2. Är det någon framgång för den sexuella och reproduktiva hälsan som gjort dig lycklig? Vad gör dig modfälld?
2008 jobbade jag i Östra Zambia för en lokal organisation för landsbygdens kvinnor. Eastern Province Women’s Association har arbetat för att förbättra kvinnors och flickors ställning sedan 1980-talet. Under åren 2008–2009 planerades ny verksamhet för organisationen. De ville utnyttja ett tidigare projekt för utbildning om de mänskliga rättigheterna och sitt stora nätverk av frivilliga för att förbättra samhällets sexuella och reproduktiva hälsa, i synnerhet för kvinnor och flickor. Behovet, förmågan och strategin kom från organisationen själv. Det var så givande att få delta i processen genom att stödja organisationen och hjälpa gräsrotsnivån att få sin röst hörd. Jag har senare hört att projektets resultat fortfarande syns i samhället där.
2011–2013 arbetade jag vid UNFPA:s kontor i Rwanda. FN-organisationernas svängrum var litet i landet på grund av landets historia, och fastän UNFPA hade omfattande verksamhet fokuserade SRHR-arbetet främst på mödrahälsa. Det var en stor framgång när vi 2012 och 2013 lyckades ordna synliga kampanjer med statens stöd för att öka synligheten för SRHR-frågor och bland annat förbättra sexualrådgivningen för ungdomar nationellt. UNFPA:s arbete i Rwanda har fått allt mer förtroende från staten och det var fint att få vara en del av denna process.
För närvarande har man än en gång återgått till den gamla diskussionen om vad det internationella samfundet och andra stater har för roll i stödet för SRHR-frågor och vilka tjänster som bör stödjas. Diskussionen om rättigheter vill man tysta ned.
Finland har ett otröttligt och tålmodigt sätt att diskutera med konservativa krafter. Jag är mycket stolt över Finlands ihärdighet trots att det politiska utrymmet för SRHR-frågor minskat. I år har Finland kanaliserat 3 miljoner euro i tilläggsstöd till UNFPA:s arbete i Somalia för att lindra de könsrelaterade effekterna av coronapandemin. Kvinnors och flickors ställning och rättigheter hotas ofta mest under konflikter och humanitära kriser. Så har det också varit under coronakrisen.
Diskussionen om mänskliga rättigheter är för närvarande trög och svår, men jag tycker det är viktigt att alla parter är villiga att lyssna på varandra. Att inte bli hörd kan göra en modfälld, men då måste man bara tala ännu högre.
3. Vad svarar du dem som anser att Afrikas befolkningstillväxt är ett tecken på att spelet är förlorat för den sexuella och reproduktiva hälsan?
Jag tycker att det är ganska förlegat och svartvitt att se befolkningstillväxten som en mätare på SRHR-spelets framgång. Inom SRHR-arbetet ses regleringen av nativiteten, eller snarare planeringen av familjernas storlek, som en fråga om individens och i synnerhet kvinnans rättigheter.
Enligt de globala målen för hållbar utveckling ska tjänster för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter betraktas som en allmän hälsofråga och som en del av jämställdhetsarbetet. Att bromsa befolkningstillväxten kan inte vara det enda målet. Sexuella och reproduktiva rättigheter är mänskliga rättigheter och tillgodoseendet av dem är avgörande för att vi ska nå de globala målen.
I stället för att tala om befolkningstillväxt borde vi tala om befolkningsutveckling. Den inbegriper nativitet, dödlighet och förväntad livslängd. Bättre livskvalitet och minskad fattigdom har globalt haft ett direkt samband med långsammare befolkningstillväxt. Förändringar i befolkningsstrukturen är resultatet av positiv utveckling: nativiteten och mortaliteten sjunker då välfärden ökar.
Globalt har nativiteten sjunkit under flera årtionden, men minskningen fördelas ojämnt: I Afrika finns länder där nativiteten fortfarande stiger, i synnerhet på den fattiga landsbygden, medan man i de urbana centren redan är mycket nära det globala medeltalet på 2,5 barn.
Befolkningen i de afrikanska länderna och i många andra utvecklingsländer är relativt ung. Min egen erfarenhet är att unga människor kräver och använder SRHR-tjänster bara de är tillgängliga och de kan kopplas till utbildnings- och utkomstmöjligheter.
