Demokratins kris gör världen mer instabil och därför måste vi försvara demokratin ännu aktivare än förr

Den demokratiska ordningen upprätthåller inte sig själv och vackra ord räcker inte för att försvara den, säger den utvecklingspolitiska rådgivaren Johanna Jokinen-Gavidia. I serien Tre frågor om utvecklingssamarbete frågar vi experter om meningen med deras arbete.

Johanna Jokinen-Gavidia.
Fotografi: Tanja Rajamäki

1. Varför arbetar du för att främja demokratiutveckling?

Jag tror att ett samhälle där var och en kan påverka beslut som gäller deras eget liv, är bättre att leva i. Ett demokratiskt samhälle är ett privilegium som bara ett fåtal får njuta av idag. Därför ska vi som hör till fåtalet kavla upp ärmarna och arbeta för en värld där varje röst blir hörd.

För mig är demokrati inte bara en utvecklingsfråga utan ett globalt tema som kopplar utvecklingspolitiken till utrikespolitikens hårda kärna. Demokratifrämjande är inte småpotatis utan något som det finns ett stort behov av.

Min erfarenhet från krigszoner och andra krisområden har emellertid lärt mig att se realistiskt på när det är lönsamt att fokusera på demokrati. Det finns också länder där vi kanske aldrig kommer att se demokrati, men det betyder inte att vi aldrig kommer att se fungerande demokratiska sätt att fatta beslut i dessa länder. Berättelser där demokratiutvecklingen framskrider som den gjorde i Finland i tiden är ovanliga idag, men tack vare vår egen historia är vi i en bra position att försvara demokrati i andra länder.

Finland framhåller fred och förebyggande av konflikter i sin utrikespolitik. Det billigaste sättet att förebygga konflikter är att stärka demokrati och god förvaltning innan det finns några konflikter att förebygga.

Demokratifrämjande är ett fundament som det är bra att bygga den övriga utrikes- och säkerhetspolitiken på. Om våra partner i utvecklingssamarbetet är auktoritära stater ser jag inte riktigt hur vi under sådana förhållanden kan utbilda politiskt medveten ungdom, stärka oppositionen eller tala för kvinnors delaktighet.

2. Är det något utvecklingsresultat som gjort dig särskilt lycklig? Vad gör dig modfälld?

Av framgångarna är kanske mina mest minnesvärda erfarenheter från mediebranschen i Afghanistan. Där riskerar både manliga och kvinnliga journalister sina liv för en friare informationsförmedling. Finland har deltagit i utbildandet av kvinnliga journalister i Afghanistan.

 

Vi kan lära oss mycket av shura-modellen i Mellanöstern och traditioner i afrikanska stammar. Där sker beslutsfattandet ofta närmare individen än i några institutionaliserade modeller i starka demokratier. Vi måste visa tålamod, engagemang och en vilja att lära oss av traditioner med demokratiska drag om vi vill agera utanför Europa.

 

Det som är nedslående är människors otålighet och bristande förståelse för demokratiprocessen, och pessimism. Under den tid jag var ställföreträdande beskickningschef i Kabul förrättades två val i landet. De var allt annat än problemfria, men redan innan människorna tagit sig till valurnorna hade internationella medier utlyst att valen var misslyckade.

Var och en som vet en aning om Afghanistan vet att förändringen sker långsamt, ofta olidligt långsamt, men landet har inte fallit ner i en avgrund utan slut, fastän många verkar tro det. Detta gäller så gott som alla svaga stater.

Demokratin har inte röjt många framgångar under de senaste åren och coronapandemin har förvärrat denna trend. Till all lycka ser det ändå ut som att starka demokratier har lyckats motverka pandemin bättre. Å andra sidan har demokratins kris smugit sig in i Europa och i rika länder, som till exempel USA.

Det är oroväckande att det också i Finland förekommer röster som i stället för ansvarsfull civil verksamhet vill ha order från regeringen. Detta har accentuerats under pandemin.

3. Vad svarar du dem som anser att demokrati inte passar alla samhällen?

Det är en fråga som jag sällan hör. Men däremot hör jag ofta att ekonomisk välfärd inte förutsätter demokrati, och det finns faktiskt exempel på detta. Men hur hållbara är sedan samhällen där möjligheten att påverka beslut som rör en själv är mycket begränsad, om den alls finns?

Jag tror på en universell människa, så med andra ord antar jag att vi alla bär på en vilja att påverka våra egna liv. I utvecklingsländerna måste man först se till de grundläggande behoven – en människa som svälter kan inte tänka på påverkan.

Det är helt berättigat att förhålla sig kritiskt till att militära insatser används för att uppnå demokrati. Det är klart att en demokratisk modell som införs med våld och obligatoriska val som ordnas omedelbart, inte kan fungera. Därför har vi ett stort urval olika metoder för att stärka demokratiseringsprocesser.

Själv vill jag särskilt lyfta fram tryggandet av civilsamhällets rörelseutrymme, stödet till fria medier och vårt nya demokrati-rättsstatsinstrument. Instrumentet bottnar i vår samarbetsorganisation Demo Finland, där alla Finlands riksdagspartier är representerade.

Jag har insett att civilsamhällesorganisationer och civil aktivism är de viktigaste främjarna av demokrati, såväl i Afghanistan, Pakistan, Jemen, Saudiarabien som i många afrikanska länder, för att inte tala om Latinamerika. Det viktigaste demokratiarbetet utförs nära människorna.

Caption