Kollegial granskning av Finlands utvecklingspolitik och utvecklingssamarbete 2012
Ungefär vart fjärde år görs en kollegial granskning (Peer Review of Development Policy and Development Cooperation) av medlemsländerna i OECD-DAC (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, biståndsorganet). Medlemsländernas granskningar av varandra för med sig insikter och utbyte av god praxis och erfarenheter. I granskningarna ges rekommendationer för att utvecklingspolitiken ska bli effektivare och förfarandena ändamålsenligare. OECD följer sedan med hur rekommendationerna verkställs i medlemsländernas politik, program och praktiska åtgärder.
Gruppen som utför de kollegiala granskningarna består av två andra OECD-DAC-länder och några representanter för sekretariatet. Finland har granskats av Schweiz och Österrike. Granskningen av Finlands utvecklingspolitik och utvecklingssamarbete publicerades den 6 november 2012.
OECD-DAC Peer Review of Finland's Development Policy and Development Cooperation in 2012 (avautuu uuteen ikkunaan) (PDF, 119 sidor, 1890 kb)
Sammandrag av OECD:s kollegiala granskning 2012
1. Utvecklingspolitikens strategiska riktlinjer
Rekommendation 1.1: Finland bör skapa klara och tydliga tyngdpunkter och mål för sitt utvecklingssamarbete för att uppnå mera relevans och effektivitet. Verkställandet av regeringens utvecklingspolitiska åtgärdsprogram bör koncentreras och samordnas med hjälp av riktlinjer och direktiv, som gäller det bilaterala och det multilaterala samarbetet, likaså det civila samhällets utvecklingssamarbete.
2. Politisk konsekvens stödjer utvecklingen
Rekommendation 2.1: Finland bör säkerställa att regeringens övriga politiska beslut som påverkar utvecklingsländer stödjer utvecklingsländernas utvecklingsmöjligheter, eller åtminstone inte försvagar dessa. Finland bör ta fram synergier och undvika konflikter mellan politiska beslut och utvecklingsländernas utvecklingsmål. Det förutsätter att man klart definierar statsförvaltningens aktörers ansvar och förstärker samordningsmekanismerna.
Rekommendation 2.2: Finland bör förstärka uppföljningen och analyserna av sådan nationell politik och EU-politik som påverkar utvecklingsländerna, genom att skaffa egen forskningsdata eller utnyttja externa källor. Vikt bör också läggas vid responsen från beskickningsnätet.
3. Utvecklingsstödets omfattning och allokering
Rekommendation 3.1: Finlands regering bör utarbeta en strategiplan för att utvecklingssamarbetets andel av BNI ska uppnå 0,7 procent till år 2015. Då skulle Finland uppfylla sitt internationella löfte och vara en förutsägbar samarbetspartner.
Rekommendation 3.2: För att maximera resultaten, relevansen och effektiviteten av sitt utvecklingssamarbete bör Finland fortsätta att koncentrera sitt utvecklingssamarbete till sina långvariga partnerländer och de minst utvecklade länderna, samt till sådana insatsområden där Finlands agerande är klart relevant och effektivt.
Rekommendation 3.3: För att förbättra samarbetet med det civila samhället och finansieringen av dess aktörer bör man skapa en strategisk approach, där man koncentrerar sig på programbaserad finansiering, minimerar utrikesministeriets administrativa uppgifter och koncentrerar sig mera än hittills på frivilligorganisationernas resultatinriktning.
4. Organisation och ledning
Rekommendation 4.1: Finland bör med hjälp av enhetliga och moderna verktyg och direktiv samt utbildning säkerställa att det utvecklingspolitiska åtgärdsprogrammet verkställs konsekvent av hela den personal som arbetar med utvecklingssamarbete i utrikesministeriet och i beskickningarna. Samtidigt bör Finland behålla flexibiliteten i sina tillvägagångssätt.
Rekommendation 4.2: Utrikesministeriet bör verka för att utvecklingssamarbetsbefogenheterna sprids till beskickningar i utvecklingsländer. Bland annat bör man utreda hur delegeringen av de ekonomiska befogenheterna påverkar beskickningarnas verksamhetsmöjligheter, och Finlands relevans och effektivitet på landsnivå.
Rekommendation 4.3: Utrikesministeriet bör hålla kvar anställda som är erfarna och kunniga i utvecklingssamarbete. Man måste se till att utvecklingskunniga diplomater utnämns till utrikesförvaltningens utvecklingspolitiska poster, samt förbättra specialtjänstemännens och de lokalt anställdas möjligheter att avancera. Man bör ta fram en utbildningsplan för utvecklingspolitik och utvecklingssamarbete som gäller hela personalen, och se till att den verkställs.
5. Hur utvecklingssamarbetets relevans och effektivitet förbättras
Rekommendation 5.1: Alltid då det är möjligt bör Finland avge mångåriga betalningsförbindelser, och informera om dem till sina bilaterala och multilaterala partners. Nya landsprogram bör befästa stöd till områden som partnerländerna själva satsar på.
Rekommendation 5.2: Finland bör utvärdera sina nuvarande finansieringsmetoder för att förstärka den privata sektorn i utvecklingsländerna och ta fram nya metoder som är obundna, lokalt ägda och utgår från efterfrågan, för att verksamhetsbetingelserna för den privata sektorn ska bli bättre.
6. Humanitärt bistånd
Rekommendation 6.1: Finland bör färdigställa, publicera och verkställa en ny riktlinje för humanitärt bistånd, som koncentrerar sig på en begränsad mängd målsättningar inom områden där Finland besitter mest relevans och effektivitet.
Rekommendation 6.2: För att humanitära hjälpförsändelser snabbare ska nå fram till nödställda borde besluten delegeras till lägre nivå, och administrativa hinder för nödhjälpsutbetalningar borde avlägsnas.