Utrikesförvaltningens uppkomst

År 1858 bad Rysslands konsul i London, statsrådet Kremer, att till konsulatet få en medarbetare som behärskade både finska och svenska språken. Tjänstemannen skulle fungera som konsulatets tolk när finländska fartygs kaptener och sjömän hade ärende till konsulatet. Önskemålet visar, att Finland och finländarna redan tidigt under tsarväldet rörde sig runtom i världen som en skild grupp som behövde utrikesförvaltningens tjänster.

Eftersom någon egen förvaltning inte fanns, måste man utnyttja värdlandets, kejsardömet Rysslands legationer och konsulat.

När Finland blev självständigt uppstod ett egen finsk förvaltningsapparat för att sköta utrikesärendena. I inledningsskedet föreslogs att varje förvaltningsgren självständigt skulle ansvara för sina ärenden. Snabbt etablerades dock en linje, som innebar att staten Finland utomlands representerades enbart av utrikesministeriet och detta ministerium underställda utrikesrepresentationer: legationer, konsulat och honorärkonsula.

Finland fick sin första utrikesminister, senator för utrikesärenden, när J.K. Paasikivis senat bildades 27.5.1918. Till ämbetet utnämndes den för sin organisationsförmåga kände bankdirektören Otto Stenroth. Med Sveriges motsvarande förvaltning som modell utfärdades 28.6.1918 en författning om expeditionen för utrikesärenden, som bestod av tre avdelningar med sammanlagt 17 tjänstemän.