Utrikesminister Haavistos tal vid ambassadörsmötet den 19 augusti 2019
MED RESERVATION FÖR ÄNDRINGAR
Ärade riksdagens vice talman, statsrådskolleger, statssekreterare och ambassadörer
I detta skede i slutet av sommaren brukar man i allmänhet säga att man hoppas att alla har haft en skön semester och att höstens arbete kan börja.
I år har också sommaren varit synnerligen fylld av arbete för många – regeringsperioden och Finlands EU-ordförandeskap har inletts, och även många internationella utmaningar har hållit utrikesförvaltningen sysselsatt.
Jag beklagar att ni har tvingats göra ändringar i era semesterplaner på grund av detta. Samtidigt vill jag rikta ett varmt tack till alla er som, ibland med kort varsel, har skött såväl mötesförfrågningar som researrangemang åt mig redan under sommaren.
Finlands EU-ordförandeskap har fått en bra start, och vi har redan både synts och hörts i många internationella sammanhang. För en ny regering är det alltid viktigt att ”inta sin plats” i det internationella samarbetet och att själv skapa och stärka internationella nätverk.
Inom utrikespolitiken finns det ändå alltid en stark kontinuitet, och jag vill tacka den föregående regeringen, både statsminister Juha Sipilä, utrikesminister Timo Soini, försvarsminister Jussi Niinistö och de andra statsrådsmedlemmarna, för deras insats. Exempelvis har samarbetet mellan Finland och Sverige varit livligare än någonsin tidigare i fråga om både utrikes- och säkerhetspolitiken. Det utgör en stadig grund att bygga vidare på.
Jag vill även tacka republikens president för ett gott och okomplicerat samarbete. Också samarbetet med riksdagen har börjat mycket bra.
---
Under sommaren har det inte rått någon brist på oroande nyheter. Tillslag mot fartyg i Hormuzsundet. Demonstrationer på flygplatsen i Hongkong. Olyckan i samband med vapentest i Archangelsk. Allvarliga masskjutningar på andra sidan Atlanten. Skepp fulla med flyktingar och utan hamn på Medelhavet. Missiltest i Nordkorea.
Det är inte konstigt om allmänheten frågar sig om den globala säkerheten har försämrats. Tyvärr är det ett faktum att den övergripande säkerheten har försämrats åtminstone på ett område. Jag talar om kärnvapen och att förhållandena för den internationella vapenkontrollen har blivit osedvanligt svåra.
Det etablerade systemet för vapenkontroll utmanas på ett aldrig tidigare skådat sätt. Exempel på detta är användningen av kemiska vapen i Syrien, slutet på eran av bilaterala avtal om kärnvapenkontroll mellan Förenta staterna och Ryssland och svårigheterna i fråga om kärnteknikavtalet med Iran.
De bilaterala avtalen mellan Förenta staterna och Ryssland löper ut, och det finns ännu inga nya multilaterala avtal inom synhåll. Nya aktörer och ny teknik förutsätter dessutom att begreppet strategisk stabilitet, som härrör från kalla kriget, omdefinieras. Vi behöver diskutera vilka förutsättningar för stabilitet det finns i en situation där Kina vid sidan av Ryssland och Förenta staterna blir en allt starkare global aktör och där man genom utvecklade konventionella militära förmågor kan uppnå en strategisk effekt jämförbar med kärnvapen.
Spänningarna mellan stormakterna påverkar i hög grad även den pågående granskningsprocessen för icke-spridningsavtalet (Treaty on the Non- Proliferation of Nuclear Weapons, NPT), där de fem permanenta medlemsländerna i FN:s säkerhetsråd inte har lyckats samordna sina ståndpunkter som tidigare. Granskningskonferensen i New York våren 2020, där man samtidigt firar icke-spridningsavtalets 50-årsjubileum, kommer att bli svår.
Finland understryker att motsättningar mellan kärnvapenstater och andra länder är fruktlösa. Förhindrandet av att nya kärnvapenmakter uppstår, vilket är ett centralt syfte med icke-spridningsavtalet, stärker alla staters säkerhet – även, och i synnerhet, säkerheten för de kärnvapenfria staterna. När det gäller detta syfte har avtalet under sin 50-åriga historia lyckats väl.
Finland deltar nu aktivt i olika initiativ för att påskynda kärnvapennedrustningen som en del av granskningen av icke-spridningsavtalet. De mest aktuella initiativen är Sveriges projekt Stepping Stones och Förenta staternas dialoginitiativ Creating an Environment for Nuclear Disarmament (CEND).
I det svenska projektet granskas gällande åtaganden för främjande av kärnvapennedrustning, med målet att finna genomförbara ”små steg” för att minska riskerna och öka förtroendet. Initiativet togs vid ett ministermöte mellan 15 länder i Stockholm den 11 juni 2019, som jag själv hade möjlighet att delta i. Nästa ministermöte kommer att hållas i Berlin i början av nästa år. Deltagarna består av en stor skara kärnvapenfria länder som representerar olika regioner och säkerhetslösningar och som förenas av sitt aktiva deltagande i processen kring icke-spridningsavtalet.
Nuläget för vapenkontrollavtalen kommer att kräva nya initiativ, som också Finland bör delta i. Världen efter kalla kriget har övergått i en tid av ”het fred”. Gamla föreställningar och samarbetsformer sätts på prov när staterna anpassar sig till det nya läget. Eftersom stormakterna tidigare till och med mitt under kalla kriget lyckades avtala om kärnvapenbegränsningar, skulle det vara underligt om dessa problem var oöverkomliga i dag. Alla parter lider, också stormakterna själva.
Den nya onda cirkeln i vapenutvecklingen leder till överslag, och risken för olyckor ökar. Vi fick nyligen en påminnelse om just detta i Archangelsk. När det gäller kärnvapen är varje stat ansvarig för att försöka finna lösningar.
---
Finns det utöver de dystra nyhetsbilderna då också några goda nyheter? Jag vill först nämna en fråga som statsminister Antti Rinne starkt betonade: kampen mot klimatförändringen.
När Finlands nya regeringsprogram fastställde målet om ett klimatneutralt Finland 2035, utropade vi oss till en av de mest ambitiösa länderna i världen. Vår granne Sverige påminde oss visserligen om att också de har högt ställda klimatmålsättningar. Och det dröjde inte länge innan det hölls klimatval också i Danmark och Danmarks nya regering slöt sig till skaran av ambitiösa länder.
Det är till den skaran Finland vill höra i dag. Vår klimataktivitet kommer i höst att synas i New York under högnivåveckan i FN:s generalförsamling. Vår aktivitet syns redan nu under vårt EU-ordförandeskap, då vi strävar efter att slå fast det ambitiösa målet om ett klimatneutralt EU 2050. Det är viktigt att vi vid sidan av statliga åtgärder och individuella miljövänliga val betonar också den privata sektorns och ekonomins betydelse. Systemförändringen bör omfatta såväl trafik och transport som jordbruk, byggande och industri.
I Finland är det värt att notera att våra egna företag i många fall är föregångare när det gäller miljö- och klimatfrågor. Det ger oss förhoppningsvis också en konkurrensfördel, när vi tävlar om nya projekt inom klimatekonomi, cirkulär ekonomi och miljöekonomi överallt i världen.
Klimatförändringen är det överlägset största och svåraste hotet mot säkerheten i Finland, Europa och hela världen. Redan nu kan vi se vilka enorma problem torkan och extrema väderfenomen förorsakar i stora områden av världen och hur dessa problem leder till spänningar mellan stater. Vattenkriser är ingen framtidsfråga, utan ett aktuellt problem. I vattenfrågor kan Finland också bidra genom våra kunskaper om vattenteknologi och teknik.
Regeringens viktigaste mål i kampen mot klimatförändringen är att Finland ska vara klimatneutralt 2035. Förhoppningsvis kan vårt exempel inspirera många andra länder till att ställa upp egna mål. Om också symboliska handlingar har betydelse, minns många säkert att Finlands gåva under EU-ordförandeskapet inte är det typiska krimskramset, utan en immateriell klimatgåva.
---
När det gäller sommarens utrikespolitiska frågor minns jag särskilt tre resor. För denna regering står Afrikapolitiken i centrum, och i regeringsprogrammet förbinder vi oss att bereda en omfattande Afrikastrategi. Det sker i gott samarbete med minister Skinnari. Vi tror att detta kommer att påverka diskussionen om Afrika i hela EU.
Konflikter bromsar ländernas utveckling, ökar människorättsproblemen och skapar migration och flyktingskap. Därför är det av yttersta vikt att ingripa i orsakerna till konflikterna – oberoende av om de beror på marginalisering av olika grupper eller områden eller på till exempel miljöförändringar. Jag kom i går hem från Sudan, där jag hade fått möjligheten att med mandat av EU:s höga representant Federica Mogherini delta i en tillställning för undertecknandet av ett avtal om principerna för övergången till civilt styre i Sudan. Detta är ett exempel på hur viktigt det är att delta i centrala processer för fred och stabilitet i Afrika.
När regeringsprogrammet i våras behandlades i riksdagen, kunde någon samtidigt tala om flyktingar och migranter och i samma andetag ställa frågan varför kontinenten Afrika nämns så ofta i regeringsprogrammet.
Mitt svar har varit att Afrika är en granne till Europa, där ett alltjämt ökande antal av världens unga befolkning bor. Europa och Finland kan inte ignorera Afrika. Regeringsprogrammet utgår från att vi vill uppdatera relationerna mellan Finland, Europa och Afrika i en mer jämlik riktning. Vi vill inte bara prata om utvecklingssamarbete eller invandring, utan också om handel och mer omfattande politiskt samarbete. Finland måste synas och agera aktivare i alla delar av Afrika.
Efter det ukrainska presidentvalet hölls ett internationellt möte om läget i Ukraina i Toronto i Kanada, och det var samtidigt Ukrainas nya president Volodymyr Zelenskyjs första statsbesök utomlands. Vid det mötet fick vi ta del av Ukrainas nya beslut om ekonomiska och humanitära hjälppaket till Donetsbäckenet i östra Ukraina.
Det är ett viktigt beslut. Ryssland och Ukraina bör stödjas i alla steg som kan bidra till att minska spänningarna och till att ta de steg som Minskavtalen stakat ut. Denna konflikt, som dagligen kräver människoliv i Europa, måste få ett slut.
Vi deltar i EU-ländernas gemensamma sanktioner mot Ryssland, eftersom den territoriella integriteten är en grundläggande princip för den internationella ordningen. Det blir dags att häva sanktionerna först när orsakerna till dem har åtgärdats.
Latinamerikanska frågor når bara sporadiskt över nyhetströskeln i Finland. Det nya handelsavtalet med Mercosur är ett framsteg för relationerna mellan EU och Latinamerika, och det innebär nya ekonomiska möjligheter också för finska företag. Avtalets omfattning är till och med större än EU:s tidigare avtal med Japan och Kanada.
I Lima i Peru ordnades under sommaren ett möte om stöd för demokratin i Venezuela, där vi fick möjlighet att träffa representanter för ett stort antal länder i Syd- och Mellanamerika. Ibland glömmer vi hur omfattande krisen i Venezuela är: över 1,2 miljoner flyktingar i Colombia, en miljon i Peru. En fortsatt kris utgör också för grannländerna en aldrig tidigare skådad belastning, för att inte tala om situationen för befolkningen i Venezuela.
Men än mer förbryllande är det faktum att venezuelanerna nu hör till de tre nationaliteter som utgör de största grupperna av asylsökande inom EU-området, näst efter syrierna och afghanerna. Av dessa asylsökande kommer majoriteten till Spanien. Om vi vill åtgärda de bakomliggande orsakerna till flyktingskap i Europa, hör krisen i Venezuela till denna kategori.
---
I fredags avlade jag ett bilateralt besök i Danmark, där min nya ministerkollega Jeppe Kofod försäkrade att Grönland inte är till salu. Men vi kunde konstatera att också Danmark anser att det arktiska samarbetet är av stor vikt i dag. Det är det, också eftersom stormakterna, inklusive Kina, allt oftare riktar blickarna mot de arktiska områdena.
För Finland är det särskilt viktigt att vi ser till att bekämpa klimatförändringen i den arktiska miljön. Projekt för att bekämpa sotutsläpp och tryggad internationell miljöfinansiering av projekten spelar en avgörande roll.
---
Under de senaste åren har vi bevittnat hur handeln åter blivit ett geopolitiskt instrument. Handelskonflikten mellan Förenta staterna och Kina har svällt ut till ett handelskrig och fortsatt att sprida sig till andra politikområden.
Spänningarna mellan stormakterna kanske ändrar form och mål, men de kommer inte att försvinna. I Förenta staterna söker man nu en ny position i förhållande till Kinas växande makt, och i Kina funderar man på en hurdan världsordning som är gynnsam och rättvis ur landets synvinkel. Det är en kamp mellan två olika system, en demokratisk marknadsekonomi och en auktoritär statsledd marknadsekonomi.
Europa har förhoppningsvis inte en andel i att dessa spänningar ökar, men vi kan inte heller ignorera dem. Vi har redan sett nya fenomen, som till exempel Kinas växande intresse för den arktiska regionen och militära övningar på Östersjön. Det är i Finlands intresse att se till att den arktiska regionen hålls utanför stormakternas dragkamp.
Som statsministern konstaterade står vi också inför svåra frågor som rör utvecklingen av 5G-näten, hur vi ska förhålla oss till den utrikespolitiska dimensionen i stora utländska investeringar och i vilken mån vi är beredda att modernisera, inte bara upprätthålla, det internationella samarbetets strukturer. Det är viktigt att vi kan fatta beslut om dessa frågor tillsammans inom EU. Endast på detta sätt förblir EU starkt.
En välfungerande relation till vårt största grannland Ryssland är ett led i våra ansträngningar för att upprätthålla stabiliteten. För att sanktionerna ska hävas krävs det att skälen till att de infördes inte längre finns. Men det finns flera områden där vi kan fortsätta och fördjupa vårt samarbete. Jag tänker till exempel på samarbetet för miljön, för att bekämpa klimatförändringen och för att skydda Östersjön och på de direkta kontakterna mellan människor.
---
De ökade spänningarna i Hormuzsundet är en av de mest brännande frågorna just nu. Genom sundet transporteras en femtedel av världens olja. Spänningarna och taktikerna är inte nya, men trots det mycket oroande. Finlands EU-ordförandeskap har gjort dessa frågor aktuella för oss på ett nytt sätt. Finland anser att det är viktigt att främja avspänning och multilateralt samarbete för att Iran ska hålla sig till kärnteknikavtalet JCPOA.
Jag kommer att diskutera detta även senare idag då Irans utrikesminister Zarif besöker Finland. Det blir också intressant att se vilka tankar situationen väcker under det informella mötet mellan EU:s utrikesministrar, Gymnichmötet, som hålls i Helsingfors nästa vecka. Ett av ämnena på mötets dagordning är Mellanöstern.
Under mina besök i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten erfor jag dessa grannländers mycket konkreta oro för att situationen ska eskalera. I Saudiarabien var också behovet av att utveckla det regionala samarbetet kring Röda havet ett viktigt samtalsämne. Mitt budskap var att Östersjösamarbetet och dess historia eventuellt kan användas som exempel när man bygger upp internationellt samarbete som överskrider olika ideologier och samhällsformer.
Situationen kring Persiska viken är sådan att den inte kan lösas med militära medel. Principen om frihet till sjöfart måste respekteras. Den internationella sjöfartens frihet och säkerhet är också viktiga principer för Finland. Det är mitt budskap till Irans utrikesminister idag.
---
Vi samlas här i Helsingfors samtidigt som den nya regeringen nyligen inlett sitt arbete som EU-ordförande. Under vart och ett av Finlands tidigare ordförandeskap har det inträffat överraskningar, och denna gång är vi beklagligtvis redan medvetna om en av de potentiella ”överraskningarna”, det vill säga brexit. Ju längre tiden lider, desto mer ökar risken för en hård brexit utan avtal. Premiärminister Johnson har sagt att målet är att Storbritannien lämnar EU i oktober. Det är bäst att vi utgår från detta. Brexit innebär emellertid inte att allt samarbete upphör. Det är viktigt att vi ser till att vårt samarbete med Storbritannien förblir tätt också i framtiden, bland annat inom utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Finland bör under alla omständigheter upprätthålla ett nära bilateralt samarbete med Storbritannien.
Vi har bråda dagar framför oss som ordförandeland då det informella utrikesministermötet hålls här i Helsingfors nästa vecka. Under mötet kommer vi att fördjupa oss i hybridhot, arktiska frågor och läget i Mellanöstern.
Det är bra att minnas, att samtidigt som vi talar om brexit talar vi också om EU:s utvidgning på annat håll. Under Gymnichmötet har vi för avsikt att diskutera läget på västra Balkan med regionens länder. Finlands utgångspunkt är att om en stat fyller kriterierna för att inleda medlemskapsförhandlingar så bör förhandlingar inledas. Nordmakedonien är ett aktuellt exempel på detta. Om vi i EU inte är aktiva på västra Balkan kan vi vara säkra på att det finns andra aktörer som kommer att öka sitt inflytande där. Och det är inte alltid i vårt intresse.
---
Jag vill säga några ord om den berättelse som den här regeringen vill berätta om Finland för omvärlden, om vad som kommer att förändras i vår utrikespolitik och om vilka faktorer som medför stabilitet.
När våra internationella relationer förändras ställs det nya krav på oss. Vi måste aktivt samla information om de förändringar som sker, förstå dem och sedan påverka dem så gott vi kan. Regeringsprogrammet sikar på att Finland ska vara en global aktör som är större än sin storlek. Hur ska vi nå detta mål?
Till att börja med är det bra att granska de värderingar som styr vår verksamhet. Att försvara de mänskliga rättigheterna, yttrandefriheten, rättsstatsprincipen, sexuella rättigheter, kvinnors och flickors rättigheter och jämställdhet har alltid varit viktigt för Finland, men i denna regerings utrikespolitik kommer de här värderingarna att vara särskilt framträdande. De är en röd tråd som ska synas i all vår verksamhet. Vi predikar inte, men vi försvarar värderingar som är viktiga för oss och arbetar för att de ska förverkligas i praktiken. Regeringsprogrammet ger ambassaderna ett starkt stöd i arbetet för att modigt försvara våra värderingar.
I gengäld ska vi i Finland minnas att andra också får kritisera oss. Det ingår i yttrandefriheten. Man måste inte gilla Finland och man får vara av annan åsikt. Vi ska inte jaga upp oss över varje negativt ord, utan förhålla oss lugnt analytiska. I synnerhet i egenskap av EU:s ordförandeland måste vi hålla huvudet kallt när vi blir föremål för kritik.
Ett Finland som är större än sin storlek försvarar det multilaterala samarbetet och en regelbaserad världsordning och förespråkar samtidigt en modernisering av dessa. Det blir garanterat inte lätt. Populism, nationalism, protektionism och auktoritära ledare utmanar våra beprövade metoder för internationellt samarbete. ”Jag först”-attityden erbjuder emellertid inga lösningar, varken på verkliga eller inbillade problem, den skapar bara fiendebilder. Ett litet exportdrivet land som Finland klarar sig inte i en värld där alla enbart tänker på sig själva. Vi ska inte bara hålla tal om saken utan också göra vad vi kan för att stödja de multilaterala institutionerna. Därför kandiderar Finland för en plats i FN:s råd för mänskliga rättigheter 2022–2024. Jag önskar att ni uppmärksammar kampanjen i era egna verksamhetsplaner och att vi kan driva en framgångsrik kampanj tillsammans.
Idag, den 19 augusti, är det världsdagen för humanitära insatser. I ett bombattentat i Bagdad den 19 augusti 2003 omkom FN:s generalsekreterares sändebud Sérgio Vieira de Mello och ca 20 andra FN-anställda. FN blev då på ett aldrig tidigare skådat sätt en måltavla för terrorism.
Jag besökte de Mellos kontor i Hotell Canal i Bagdad bara några dagar innan det ödesdigra bombdådet och samtalade länge om FN:s roll i olika krisområden i allmänhet och i det komplicerade Irak i synnerhet. Jag lyfter på hatten för de internationella experter som väljer att arbeta i svåra konfliktområden med alla de risker det innebär. Beklagligtvis attackeras FN-organisationer, fredsbevarare och biståndsorganisationer allt för ofta i dagens värld. Krigets humanitära regler, Genèvekonventionerna och Röda korsets symbol kränks allt oftare.
Under de senaste åren har vi bevittnat hur den humanitära rättens ställning har försvagats i synnerhet i Syrien, i Jemen och i vissa av Afrikas utdragna konflikter. Det har blivit svårare, dyrare och farligare att få fram nödhjälp. När krigföringen blir brutalare lider framför allt civilbefolkningen, och samtidigt försvåras försöken att lösa kriserna.
Jag hoppas att ni i ert eget arbete runt om i världen kan stödja åtgärderna för att stärka den humanitära rätten. Detta kompletterar Finlands roll som finansiär av humanitärt bistånd och försvarare av det regelbaserade internationella systemet.
---
Regeringsprogrammet ändrar inte på allt. Den övergripande linjen i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är stabil och förändras inte plötsligt. Finland tillhör inte någon militär allians, vi deltar i internationellt samarbete och övningar utifrån våra egna utgångspunkter och intressen. Vi vill fortsättningsvis fördjupa samarbetet med de nordiska länderna och särskilt med Sverige. Det ligger i vårt eget intresse. När en kris utbryter i Europa kan vi inte hålla oss utanför.
Förutom det som regeringsprogrammet fastställer är det också avgörande vilka resurser utrikesförvaltningen tilldelas. Jag vet att flera av er har några tunga år bakom er med ambassader som läggs ned och utvecklingssamarbetsprojekt som avbryts. Alla har inte ens kunnat fira den 6 december vid ambassaden på traditionsenligt vis.
Det kommer denna regering att rätta till. Under de närmaste åren öppnar Finland flera nya beskickningar, den första öppnas ännu i år i Bagdad. Att vi är större än vår storlek innebär också att vi är och uppfattas som aktiva i världen och att vårt representationsnätverk är i skick.
Jag vet att många av er arbetar under svåra och till och med farliga förhållanden. Svåra situationer ger oss oerhört viktiga perspektiv och erfarenheter som man inte får på något annat sätt. Jag lägger stort värde vid denna typ av erfarenhet och jag vet att det uppskattas i internationella organisationer när man gör rekryteringar.
Under regeringsförhandlingarna talade vi mycket om att arbetskraftsinvandringen måste bli vettig. Den finska ekonomin behöver människor som kan och som gör, och idag lyckas man inte alltid rekrytera dessa på grund av problem i byråkratin. Här måste vi få en förändring.
Problemen i systemet för arbetstillstånd ska korrigeras och systemet ska tilldelas mer resurser. När det gäller arbetstillstånd kommer vi att samarbeta intensivt med inrikesministeriet och med arbets- och näringsministeriet. Dagens globala ekonomi kräver internationella experter och arbetstagare, och vi skjuter oss själva i foten om vi låter vår egen ekonomi släpa efter på grund av trög byråkrati.
---
Det är en sak jag vill ta upp utanför regeringsprogrammet, något som är självklart för er och som jag sade tidigare i sommar under ministeriets personaltillställning.
Som utrikesminister vill jag värna om en god och konstruktiv arbetsmiljö vid ministeriet och beskickningarna, så att varje anställd upplever att han eller hon kan ge bästa möjliga arbetsinsats för Finland. Det finns inget utrymme för diskriminering, trakasserier eller mobbning vid utrikesministeriet, lika lite som på andra arbetsplatser. Beskickningscheferna har som chefer ett stort ansvar och möjlighet att påverka beskickningens arbetskultur. Jag vill tacka er för att ni arbetar också för denna sak varje dag.
Om jag nås av information om någon form av osakligt beteende kommer jag omedelbart att ingripa i det. Det är också viktigt att alla vet att jag personligen kommer att se till att det uppfattas som att göra utrikesministeriet och vår arbetsmiljö en tjänst när man anmäler osakligt bemötande. Nu är det slut på allt hyschande och hemlighetsmakeri kring arbetskulturen.
---
Jenni Vartiainen sjunger om tron på att ”vauhti korjaa virheet”, farten slätar över felen. Det gör den emellertid varken i sången eller i verkligheten. Noggrannhet behövs alltid. Men mod och företagsamhet har också en plats i utrikespolitiken, i rätt stund och rätt situation. Som ambassadörer är ni i en nyckelposition när det gäller att se när vi har möjlighet att påverka och ta initiativ. Ministeriet vill använda ert kunnande och er expertis för att skapa arbetsmetoder som är effektiva och bra för Finland. Om jag får framföra ett önskemål angående rapporteringen, så är det att det alltid är lika viktigt att identifiera vad som är relevant och sedan sammanfatta det kort och koncist.
Jag hoppas att ni alla har haft tid att läsa och tänka under sommaren. Själv har jag haft Raija Oranens Manu som sommarläsning. På skönlitteraturens vis behandlar den bland annat den viktiga perioden i Finlands historia då Sovjetunionen blev Ryssland, Gorbatjovs era och de baltiska staternas självständighet.
Bokens huvudperson plågas emellertid av stor osäkerhet och rentav rädsla: vad är det värsta möjliga som allt detta kan leda till? Bokens huvudperson speglar många av händelserna i den svåraste perioden i sitt eget liv, kriget. Han frågar sig om vi kan uppmana andra att välja en väg som vi inte själva varit beredda att gå.
Trots att vi nu lever i mycket osäkra tider är det bra att minnas att vi i vår närhistoria har genomlevt perioder av stor osäkerhet och stora obesvarade frågor. Osäkerheten är egentligen ett bestående tillstånd. Vi är tvungna att orientera i dimman.
Ett citat av Bernard Shaw i Oranens bok etsade sig särskilt fast i mitt minne: ”Världen kan inte förändras, det vet ju varenda förnuftig människa. Men sedan finns de som inte vet det, och de förändrar världen.”
Tack.