Att flickor får gå i skola avspeglas på hela samhället

Lika möjligheter till utbildning för flickor och pojkar knyter an till både samhällsutvecklingen och individens framtidsutsikter, säger Kati Bhose, utvecklingspolitisk sakkunnig vid utrikesministeriet. I serien Tre frågor om utvecklingssamarbete frågar vi experter om vikten av deras arbete.

1. Varför arbetar du för flickornas rättigheter?

Jag ansvarar för jämställdhetsarbetet i anslutning till Finlands utvecklingssamarbete i Katmandu, på Finlands ambassad i Nepal. Jämställhet är ett viktigt element i mitt arbete med frågeställningar kring undervisning och demokratiutveckling.

Lika tillgång till utbildning är en fundamental fråga. Om hälften av befolkningen saknar ordentlig utbildning, avspeglas det på hela samhällets utveckling. Rätten till utbildning är en mänsklig rättighet; den ger människor möjlighet till sysselsättning och överlag till ett bättre liv.

Det behövs mer insatser för att höja kvaliteten på undervisningen och på den fronten spelar lärarutbildningen en stor roll. I skolorna behövs också fler kvinnliga lärare: för närvarande är ungefär en femtedel av lärarna på högstadienivå kvinnor.

Lärarna kan få till stånd en positiv identitetsutveckling bland eleverna. Att skolorna har både manliga och kvinnliga lärare bidrar också till utvecklingen av ett mer jämställt och jämlikt samhälle.

 

2. På vilket sätt har flickornas ställning blivit bättre i Nepal? Vad gläder dig? Vad gör dig nedslagen?

Finland har redan under en lång tid understött undervisningssektorn i Nepal som en del av utvecklingssamarbetet. Det är glädjande att se de många fina resultaten. I dag börjar lika många flickor och pojkar i grundläggande utbildning och allt fler flickor fortsätter till de högre klasserna. I årskurserna 9–10, efter grundskolan, är antalet flickor faktiskt något högre än antalet pojkar.

Finlands utvecklingssamarbetsprojekt på vattenområdet tar också hänsyn till jämställdhetsaspekten. Skolor har utrustats med toaletter och handtvättställ, vilket har en stor betydelse för att flickor ska kunna gå i skola, speciellt när de har mens.

Att tala om mens är inte lika tabubelagt som det var tidigare. Det här är ytterligare en orsak varför det är viktigt med fler kvinnliga lärare på högstadiet.

Att tänka på konsekvenserna av coronapandemin är nedslående.  I Nepal har skolorna hållit stängt sedan mars och det är osannolikt att de kommer öppna i år. Det kommer att få allvarliga konsekvenser för inlärningsresultaten.

Vi har gjort mycket för att motarbeta avhopp från skolan, men nu föreligger en risk att fattiga familjers barn måste börja jobba och inte kan återvända till skolan. En ökning av barnäktenskapen är också ett reellt hot, speciellt för flickor.

3. Vad svarar du dem som anser att det är lönlöst att försöka ändra traditioner som är förankrade i kulturen?

Vi kan inte acceptera en tradition som rimmar illa med de mänskliga rättigheterna och är skadlig för individer. Att isolera kvinnor i särskilda kojor när de har mens är en sådan tradition som vi har ingripit i. Ett annat exempel är barnäktenskap.

Jag hävdar att vi har lyckats ändra på traditioner och människors beteende. Det kanske inte är möjligt att rubba den fundamentala uppfattningen eller kulturella normen, men det går att hitta nya lösningar på situationen.

I ett av våra vattenprojekt stötte vi på problemet att man i en by inte tillät daliter använda den gemensamma vattenposten. Man trodde att vattnet skulle förorenas om daliter rörde vid kranen. Tack vare vårt påverkansarbete har alla nu tillgång till vattenposten. Vi introducerade tanken att vattnet kommer från en ständigt strömmande källa, och då kan alla använda samma kran. Den underliggande uppfattningen är visserligen oförändrad, men vi lyckades ändra på beteendet. Det är ett stort steg i rätt riktning!

En del av normerna och traditionerna är djupt rotade beteendemodeller där man skiljer åt människor utifrån kön, ålder, kasttillhörighet eller etnicitet, språk, religion osv. De försämrar kvinnors, flickors och utsatta folkgruppers tillgång till utbildning, hälsovård och social trygghet.

Sådana skadliga normer eller seder och bruk är inte lösryckta eller godtyckliga, utan de ses ofta som traditionsbundna och kulturellt betingade – trots man vet att de är skadliga för individernas utveckling.

Det säger sig självt att alla kvinnor och flickor inte är lika utsatta eller att alla män och pojkar är lika privilegierade. Jämställdhetsarbetet omfattar mer än bara könsaspekten och tillgången på tjänster eller att vi bara ska befatta oss med kvinnors och flickors utsatta ställning. Kontexten spelar en roll och utslagning är en relativ fråga.

Hanna Päivärinta

Skribenten är informatör på utrikesministeriets kommunikationsavdelning.