Minister Soinis tal under jubileumsseminariet 100 år av diplomatiska förbindelser mellan Sverige och Finland

Utrikesminister Timo Soinis tal under ett jubileumsseminarium som ordnades i Stockholm den 2 maj 2018 med anledning av att Sverige och Finland haft diplomatiska förbindelser i hundra år.

Vi är samlade i dag här i Stockholm för att fira 100 år av diplomatiska förbindelser mellan Finland och Sverige. I humanitetens långa historia är detta en modest sträcka. Men för en nation som blev självständig för 101 år sedan, kan man konstatera att vi har strävat framåt i nära samverkan, sida vid sida, sedan första början. Vår gemensamma historia går hundratals år längre bak i tiden, då Finland utgjorde den östra halvan av det svenska riket.

Mot denna bakgrund kan vårt förhållande beskrivas som inte enbart goda grannar, utan nära familj. Jag tänker inte gå in i en diskussion om vem i familjen som eventuellt kan tänkas vara stora syskonet – det kan avgöras i hockey rinken – men låt mig vara helt tydlig: kära Margot, Sverige är vår närmaste - och bästa vän. För mig har det varit ett privilegium att samarbeta med dig under de senaste åren.

Eftersom de följande panelsamtalen kommer att fokusera på våra relationer via en blick i bakspegeln, tänkte jag säga några ord om nutiden och om hur jag ser på vårt samarbete i framtiden.

Världen kännetecknas idag av ökande komplexitet. Utan att gå in på detaljer, det räcker med att lägga fram några ledord för att understryka min poäng: Ryssland, Syrien, Salisbury, Trump, Brexit, Turkiet, ISIL, hybrid och cyber. Och dynamiken inom EU har också sett bättre dagar. Det vi kan konstatera med stor säkerhet är att inget land numera kan dra sig tillbaka från omvärlden. Detta gäller i synnerhet nationer som Finland och Sverige. Att stänga dörren mot världen är varken möjligt eller önskvärt. Tvärtom, vi bör acceptera utmaningarna med ett öppet sinne, samtidigt som vi tar vara på de nya möjligheter - som ett aktivt samarbete skapar.    

Återigen, Finland och Sverige ter sig som naturliga partners. Utöver den geografiska närheten har vi delade värderingar och en liknande syn på hurdana samhällen vi föredrar att leva i. Dessa fundamentala byggstenar får konkreta uttryck i många olika former: cirka 700 000 mänskor med finska rötter lever idag i Sverige; över 30 % av våra utländska investeringar går till Sverige, medan 45 % av utländska investeringskapitalet i Finland har sitt ursprung i Sverige; i handel av tjänster är Sverige vår överlägset viktigaste EU-partner.

Vi är likaledes engagerade att fördjupa vårt samarbete inom utrikes- och säkerhetspolitiken. "Utan begränsningar", är beskrivningen i den senaste finska utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen. Ur ett gemensamt intresse samarbetar vi aktivt bland annat kring kvinnor, fred och säkerhet, internationell krishantering och fredsmedling. Hybridfrågor kommer att kräva även mera samarbete och vi hoppas få konkreta resultat med det europeiska centret för toppkunnande mot hybrida hot (COE) i Helsingfors. Margot och jag föreslog förra året att centret (COE) skulle utreda Östersjöområdets sårbarheter gällande hybridpåverkan. Det har varit fint att se hur centret (COE) började jobba kring detta och ordnade ett regionalt seminarium i april (Northern Regional Seminar on Countering Hybrid Threats). Sådana tillställningar bidrar till en gemensam situationsbild, jämförande av best practices och stärker grunden för internationellt samarbete och enighet.

Den mera allmänna målsättningen är att beskydda och stärka de regelbaserade internationella strukturerna – vare sig det handlar om att stötta FN-reformen eller WTO's betydelse i handel.    

Jag vågar påstå att vi har tagit dessa strävanden till nya höjder under de senaste åren. Vi möts och diskuterar regelbundet, och detta gäller även våra respektive organisationer i sin helhet. Vi gör koordinerade uttalanden, som följs upp av koordinerat agerande – reaktionen på Salisbury incidenten utgör här ett gott exempel. Vi skriver gemensamma artiklar för att informera den bredare publiken om våra delade intentioner och målsättningar. Vi har också kommit igång med gemensamma besök till tredje länder för att förstärka våra gemensamma mål. Vi har placerat utbytesdiplomater i våra administrationer för att vidare stärka den ömsesidiga förståelsen och för att bredda ytan för personliga kontakter.

Alla dessa initiativ har dubbla ändamål. I enlighet med våra gemensamma intressen uttrycker vi våra ståndpunkter klart och med större inverkan. Utöver den aktuella substansen signalerar vi till omvärlden att vi står enade, bredvid varandra, som vänner och partners. Jag är också övertygad om att detta bidrar starkt till säkerheten och stabiliteten i vårt närområde – och även på ett bredare plan.

Avslutningsvis, jag ser inga tecken på att de nuvarande internationella spänningarna skulle släppa inom en nära framtid. Finland och Sverige, som liberala demokratier, bör fortsätta arbeta för de värderingar vi tror på. Det kan ibland kännas som en uppförsbacke. Men enligt ett finskt ordspråk: ingen belöning utan ansträngning. Jag är övertygad om att vi, tillsammans, är redo för uppdraget.