Tystnaden har brutits

”Nu kan vi förverkliga min långvariga dröm och grunda Nigers första skyddshem för kvinnor som utsatts för våld” säger Mariama Moussa som är chef för den nigeriska organisationen SOS. Pengarna som förverkligar drömmen kommer från Finland och det internationella jämställdhetspriset som beviljats för första gången.

Mariama Moussa hjälper flickor och kvinnor som blivit offer för våld. Bild: Ella Kiviniemi

Mariama Moussa hjälper flickor och kvinnor som blivit offer för våld. Bild: Ella Kiviniemi

Niger i Västafrika släpar efter i internationella jämställdhetsjämförelser. Det värsta problemet är barnäktenskap, säger Mariama Moussa som är chef för den nigeriska organisationen SOS. Hon kan sin sak: SOS har under Moussas ledning hjälpt

och kämpat för kvinnors och flickors ställning i 20 år. Framsteg har skett, men situationen angående barnäktenskap är fortfarande alarmerande.

”76,3 procent av de nigeriska flickorna är gifta innan de fyllt 18 år. Av 15-åringarna är 28 procent gifta. Det är de högsta siffrorna i världen.”

Enligt Moussa är den primära orsaken till barnäktenskapen fattigdom. Niger med cirka 19 miljoner invånare är ett av världens fattigaste länder. Man hoppas att äktenskapet ska ge ett ekonomiskt lyft, eller ens skydd, åt flickan och hennes familj. Men det finns också andra skäl.

”Föräldrarnas okunnighet, bristen på utbildning och religiösa traditioner påverkar. Barn som föds utanför äktenskapet upplevs som en skam för familjen och för att undvika det gifter föräldrar bort sina barn mycket tidigt”, berättar Moussa.

Kopplingen mellan flickors utbildning och barnäktenskap är exceptionellt tydlig i Niger. 81 procent av de flickor som inte har någon utbildning gifter sig när de är under 18 och av dem som har en grundutbildning gifter sig 63 procent. Av de flickor som har en utbildning på mellanstadiet eller högre gifter sig 17 procent innan de fyllt 18.

”I kampen mot barnäktenskap arbetar vi bland annat för att ändra lagstiftningen. Idag tillåter lagen att flickor gifter sig som 15, men för pojkar är åldersgränsen 18. Lagförslaget om höjd åldersgräns för flickor har inte ännu godkänts”, säger Moussa.

Erfarenhet ger styrka

Mariama Moussa är en verklig pionjär när det gäller kvinnors rättigheter i Niger. Bakom grundandet av SOS-organisationen ligger hennes egna erfarenheter.

”Mina före detta man var våldsam. Jag lät mig emellertid inte knäckas. När jag ville fortsätta mina studier gav han mig två alternativ: att stanna hemma ock sköta vårt barn eller skiljas. Jag skilde mig”, berättar Moussa. Så småningom avlade hon en högre examen i socialt arbete.

Under årens lopp har Moussa sett sitt arbete bära frukt. Organisationen har idag åtta verksamhetsställen runt om i landet och har bland annat anställt psykologer och barnmorskor som hjälper våldsoffer. Organisationen har också ett nära samarbete med myndigheter, med andra civilsamhällesorganisationer, lokala beslutsfattare och religiösa ledare.

”Ännu för 15 år sedan var det totalt tabu att tala om våld mot kvinnor. Kvinnor var rädda och skämdes för att tala om det. Grundandet av SOS-organisationen bröt tystnaden”, säger Moussa.

”Vi har emellertid en lång väg kvar till jämställdhet mellan kvinnor och män. Och på den vägen behöver vi bland annat sådana skyddshem för kvinnor och flickor, som vi nu kan grunda.

Vid sidan om den samhälleliga förändringen finns också de enskilda människoödena. Ett av de fall som berört Moussa djupast är då organisationen lyckades hjälpa två flickor som blivit utsatta för incest. En man utnyttjade sin egen och sin frus dotter under många år och fick barn med båda. Många visste om saken, men ingen vågade ingripa.

”Till sist gjorde den yngre flickan, som då var 18, uppror. Flickorna flydde, men blev stoppade vid den nigeriska gränsen. När polisen fick höra flickornas historia kontaktade de deras lokala ledare som i sin tur bad mig om hjälp. Vi tog hand om dem, gav dem och deras mor psykologiskt stöd och båda flickorna kom in vid en yrkesskola. Nu, sju år senare, är båda två lyckligt gifta och de besöker mig som om jag var en mormor.”

genus
mänskliga rättigheter