Ordförandeskapet i Arktiska rådet – en fantastisk möjlighet att stärka Finlands internationella ställning
Finlands ordförandeskap i Arktiska rådet inleddes i maj efter två års förberedelser. De första mötena under Finlands ordförandeskapsperiod är redan avklarade och kommande möten planeras. René Söderman, ledande sakkunnig i Arktissamarbetet, berättar i en intervju om inledningen på Finlands ordförandeskapsperiod och om sitt arbete i utrikesministeriets arktiska team och i Arktiska rådet i egenskap av Finlands nationella representant.
Du arbetar som Finlands nationella representant i Arktiska rådet. Vad går ditt arbete ut på?
Jag är Finlands Senior Arctic Official. Till mina uppgifter hör att representera Finland och driva Finlands intressen i Arktiska rådet och mer generellt i det arktiska samarbetet.
Finlands mål i Arktiska rådet kan sammanfattas i tre punkter: vi vill främja kontinuiteten i det arktiska samarbetet, stärka rådets ställning och öka kännedomen om det arktiska kunnande som finns i Finland. Jag ser till att hålla det här i minnet i Arktiska rådets ämbetsmannakommitté, som leder rådets arbete. Ämbetsmannakommittén består av representanter för de åtta arktiska länderna och sex organisationer för ursprungsfolken. Rådet sammanträder 2–3 gånger per år och håller flera telefonmöten.
Mellan mötena förbereder jag mig inför kommande möten och förhandlar vid behov med representanterna för de övriga länderna och organisationerna för ursprungsfolken.
Förutom att vara nationell representant i Arktiska rådet är jag också ledande sakkunnig i Arktissamarbetet vid utrikesministeriet. Det uppdraget innebär att jag förbereder tal, håller föreläsningar, är i kontakt med intressentgrupper och sammanställer bakgrundsmaterial för statsförvaltningens och näringslivets behov. Jag är också ställföreträdare för den arktiska ambassadören.
Du började arbeta i UM:s arktiska team för fyra år sedan. Hur tycker du att Finlands ordförandeskap har inletts?
Ordförandeskapsperiodens huvudteman klimatförändringar och hållbar utveckling har tagits emot väl. Faktum är att klimatförändringarna har stor inverkan på miljön i den arktiska regionen, och påverkar både människornas och djurens levnadsförhållanden. Därför vill Finland att klimatfrågorna och genomförandet av klimatavtalet från Paris ska vara ett av rådets huvudteman.
Det andra huvudtemat är FN:s mål för hållbar utveckling, dvs. Agenda 2030. Målen är globala och omfattar även den arktiska regionen. Finland har föreslagit att man ska undersöka hur det arktiska samarbetet kan bidra till målen i Agenda 2030.
Vi främjar naturligtvis också våra nationella prioriteringar, dvs. miljöskydd, kommunikationsförbindelser, meteorologiskt samarbete och utbildning.
Utöver detta ansvarar ordförandelandet för den allmänna ledningen av Arktiska rådet. För närvarande förbereder UM:s arktiska team rådets möten i Helsingfors, Uleåborg och Enare. Nästa möte för Senior Arctic Officials, dvs. ämbetsmannakommittén, hålls i Uleåborg. Till mötet väntas över hundra deltagare från de åtta arktiska länderna och sex organisationerna för ursprungsfolken samt från tiotals länder och organisationer med observatörsstatus.
I Helsingfors och Enare ordnas arbetsgruppsmöten som är något mindre, men som kräver samma förberedelser som de större mötena.
Förutom i förberedelserna av rådets möten deltar UM:s arktiska team även i förberedelserna av andra evenemang, t.ex. den arktiska energikonferensen, som hålls i september i Helsingfors, och Arctic Spirit, som fokuserar på arktisk hållbar utveckling och som hålls i november i Rovaniemi.
Under ministermötet i Fairbanks i maj ökade antalet observatörer, vilken nytta anser du att Arktiska rådet kan ha av det i sitt arbete?
Arktiska rådet har nu 40 observatörer: stater, mellanstatliga och interparlamentariska organisationer samt medborgarorganisationer.
Observatörerna spelar en viktig roll för Arktiska rådets ställning. Utan observatörerna skulle Arktiska rådet inte vara det viktigaste forumet för arktiska frågor. Observatörerna bidrar med sin arktiska sakkunskap och med sina forskningsresurser. Som exempel kan nämnas Världsnaturfonden WWF, vars sakkunskap på miljöområdet har fått globalt erkännande, Schweiz, som kallades till observatör i maj och vars arktiska forskning är i toppklass, samt Meteorologiska världsorganisationen, vars meteorologiska stationer kan utnyttjas i det arktiska samarbetet.
Vilka är dina egna största förväntningar på Finlands ordförandeskapsperiod?
Finlands ordförandeskap får stor synlighet. Det erbjuder en fantastisk möjlighet att stärka Finlands internationella ställning, inte endast bland de arktiska länderna utan också bland de länder utanför den arktiska regionen som riktar blickarna mot norr.
Den arktiska regionen håller på att bli en av 2000-talets viktiga knutpunkter, där Norra ishavet de facto binder samman världsdelarna på norra halvklotet. Finland bör aktivt delta i utvecklingen av den arktiska regionen, både när det gäller miljöskyddet och den ekonomiska utvecklingen. Jag hoppas att intresset för Finlands arktiska politik finns kvar efter vår ordförandeskapsperiod, även här i hemlandet.
Vilken är din mest oförglömliga arktiska upplevelse?
Det är nog en resa som den arktiska ambassadören Aleksi Härkönen och jag gjorde med ett litet propellerplan till staden Nome på Alaskas västkust, alldeles i närheten av Berings sund. På väg in i staden välkomnades vi av en vägskylt där det stod Seppala Drive. Det visade sig att denna Leonhard Seppälä år 1925 hade räddat Nome från en kikhosteepidemi genom att hämta serum till staden med hundspann. Han är fortfarande ett stort namn i Alaska och i hundspannskretsar. Trots sitt efternamn var Seppälä norrman, vilket naturligtvis inte grumlade vår glädje över att se en vägskylt med finsk text.
I Nome fick vi bekanta oss med de lokala näringsgrenarna: vi fick smaka på kungskrabba, vi besökte en hundspannskennel och genom bussfönstret fick jag för första gången se en myskoxe. Där stod den orörlig vid grusvägens dikesren när vår buss kämpade sig tillbaka till staden på slingriga vägar över kullarna. På den lilla flygplatsen i Nome fanns ingen genomlysningsapparat, varför tjänstemännen i säkerhetskontrollen ogenerat öppnade och kontrollerade alla passagerares väskor i allas åsyn.
På Twitter: @Rene_Soderman