Minister Anne-Mari Virolainens tal vid ambassadörsmötet 2018

Utrikeshandels- och utvecklingsminister Anne-Mari Virolainens tal vid ambassadörsmötet den 27 augusti 2018

Ärade ambassadörer, bästa kolleger och vänner

I år har vi firat utrikesministeriets 100-årsjubileum. Jubileumsåret har innehållit ett stort antal evenemang men framför allt har det bestått av vårt dagliga arbete vid ministeriet och ambassaderna med brännande aktuella politiska frågor. Det internationella regelbaserade systemet utmanas, det pågår en omvälvning i vår geopolitiska omvärld och utmaningarna för den globala utvecklingen har blivit allt synligare. Det är uppenbart att utrikesministeriets betydelse bara växer. Vi behövs.

När ambassadörerna samlas i Helsingfors nästa år har vi tre val bakom oss och Finlands ordförandeskap i Europeiska unionen pågår. Allt detta manar oss att fundera på det multilaterala systemets tillstånd och framför allt på framtiden. Hur ska vi utveckla Europeiska unionen och en hurudan roll ska Finland ta i detta arbete? Idag vill jag särskilt tala om Europapolitiken och det internationella samarbetet kring handelspolitiken. Till sist tar jag kort upp utmaningarna för den globala utvecklingen.

*****

Vi minns alla den optimism som rådde i Europa under de sista årtiondena av det förra århundradet och under 2000-talets första år. Murar föll och samarbetet erövrade nya områden. Utvecklingen kulminerade 2004 när flera länder i centrala och östra Europa anslöt sig till EU. Det kändes som att det inte fanns några gränser för integrationens framskridande och fördjupande. Men hösten 2008 skrällde det till på andra sidan om Atlanten och när finanskrisens efterskalv nådde Europa vidtog en period som präglats av europeiska krismöten.

Nu har det gått ett årtionde sedan finanskrisen bröt ut och EU har prövats svårare än någon av oss hade kunnat föreställa sig. Det här följde jag på mycket nära håll först som medlem av stora utskottet och sedan som dess ordförande.

EU har fortfarande enorma utmaningar framför sig. Vi befinner oss i en ny situation där det internationella regelbaserade systemet utmanas, till och med av våra nära allierade. Rättsstatsutvecklingen i vissa medlemsländer tär på EU:s fundamentala värdegrund. Det behövs politiska och ekonomiska lösningar för att hantera migrationen, både inom EU och i ursprungs- och transitländerna. Vi måste finna en överenskommelse om EU:s och Storbritanniens nya förhållande efter brexit och EU måste anpassa sig till tiden efter Storbritanniens utträde, bland annat när vi fattar beslut om de kommande budgetramarna.

Mot denna bakgrund är det överraskande att EU egentligen mår bättre just nu än det ser ut på ytan. I de val som hållits i medlemsländerna under 2017 har det inte förekommit några överraskningar i likhet med brexit. Under brexitförhandlingarna har de 27 medlemsländerna förblivit eniga och resultatet av den brittiska folkomröstningen ledde inte till den dominoeffekt som många befarade.

Inom mitt eget ansvarsområde handelspolitiken har vi hållit enad front och stött handelskommissionär Cecilia Malmström och hela kommissionen. Stödet för EU har i själva verket ökat i medlemsländerna, kanske just på grund av brexits avskräckande exempel.

Europeiska unionen behövs nu mer än någonsin. De aktuella frågor vi har framför oss är så utmanande, de överskrider statsgränser och politikområden, och ingen kan möta dem ensam. Vi behöver samarbete och gemensamma lösningar. Också med tanke på valen nästa år behöver vi modig, ärlig och framåtblickande debatt om EU:s framtid. Vi måste se och erkänna människors oro som gäller integrationen och framföra olika lösningsförslag. 

Finlands ordförandeskap i EU nästa år infaller under en intressant fas, just när Europaparlamentets och kommissionens sammansättning förändras till följd av EU-valet. Vår sits som roterande ordförande kan i själva verket väga tyngre än vanligt medan kommissionen byts ut. ”Tillväxt” och ”säkerhet” håller på att sållas ut som teman för vårt ordförandeskap. ”Tillväxt” omfattar den inre marknaden, som ska stärkas och vidareutvecklas, och handelspolitiken. För Finland är det också naturligt att föra fram vikten av forskning och utbildning för tillväxten.

Ordförandeskapet ger oss en möjlighet att öka vår synlighet. Vi kan berätta vår egen Finlandsberättelse, om ett land som är kunnigt, innovativt och som erbjuder konstruktiva lösningar på aktuella problem. Våra omtalade säljartänder kan användas också i detta sammanhang för att främja export och locka investeringar.

Vi måste också fundera på hur vi skapar koalitioner efter Storbritannien EU-utträde.  Inom handelspolitiken har vi redan under flera års tid riktat blickarna längre bort än till de traditionella nordliga liberala länderna. Kvalificerad majoritet byggs upp en sak i taget. Samtidigt som olika importrestriktioner skapar oreda på marknaden höjs också inom EU röster för egna skyddsåtgärder. Debatten utmanar just den traditionella nordiska liberala politiken. Vi små länder måste också i fortsättningen ta ansvar, tillsammans och enskilt, för att utveckla EU och visa prov på ledarskap. Genom att själva vara aktiva kan vi påverka allra effektivast.

Trots det skifte som EU-valet ger upphov till ligger stora projekt på bordet. Det är sannolikt att EU försöker nå en slutlig överenskommelse om den fleråriga budgetramen under Finlands ordförandeskap. På grund av brexit och nya behov är budgeten knappare och därför behövs kompromisser. I förhandlingarna om Storbritanniens och EU:s nya relation kommer de handelspolitiska intressena sannolikt att få en central roll. Jag hoppas på ett så nära förhållande som möjligt och handel med så få störningar som möjligt också i fortsättning. Samtidigt är det klart att det måste finnas en balans mellan rättigheter och skyldigheter. Vi måste förbereda oss på olika scenarier. På så vis tryggar vi det finska näringslivets intressen och i förlängningen finländska arbetsplatser och vår välfärd.

*****

Ärade åhörare

Under den senaste tiden har vi talat mycket om det internationella regelbaserade systemets kris som avspeglar sig på flera politikområden, från klimatpolitiken till utvecklingsfrågor och på hela FN-systemet.

Det känns verkligen som att vi genomgår en brytningstid. Handelspolitiken lever givetvis inte i något vacuum utan är nära sammanflätad med en större agenda.

Det talas nu om hotet av handelskrig eller att vi rentav redan gått in i en era av handelskrig. För en knapp månad sedan presenterade Roberto Azevêdo, chefen för Världshandelsorganisationen WTO, en färsk rapport om den internationella handelns tillstånd där det tyvärr framkommer att de handelsbegränsande åtgärderna ökat. Budskapet är över lag dystert: världshandeln utvecklas i fel riktning och i allt snabbare takt. Denna utveckling utgör ett betydande hot mot tillväxten och sysselsättningen. 

Handelspolitiken har knappast någonsin varit så politisk som den är idag. Jag skulle emellertid hellre tala om det internationella handelssystemets kris än om handelskrig. Den multilaterala regelbaserade handelssystem som byggts upp under de senaste 70 åren har satts under aldrig tidigare skådad press – och till råga på allt av vår närmaste allierade Förenta staterna.

Å andra sidan framskrider EU:s handelspolitiska agenda genom bilaterala och regionala handelsavtal. Europeiska unionen ses nu, kanske just på grund av alla andra motgångar, som en mycket attraktiv handelspartner globalt. Kanske är det så att när man möter på motstånd på ett spår så söker samarbetet sig nya vägar. Jag ser detta som en strimma av hopp, fastän globala gemensamma regler givetvis är synnerligen viktiga för små exportdrivna länder som Finland.

Förenta staternas sittande regering har förhållit sig synnerligen svalt till multilaterala avtal och efterlyst en reform av WTO. Detta har bland annat tagit sig uttryck i att de dragit sig ur frihandelsavtalet med länder i Stilla havet, de har förhandlat på nytt om det nordamerikanska frihandelsavtalet och hårt kritiserat WTO:s tvistlösningsmekanismer.  På våren införde Förenta staterna i den nationella säkerhetens namn importtullar på stål och aluminium, som för EU:s del trädde i kraft den 1 juni. 

Förenta staternas åtgärder är egentligen riktade mot Kina, som anses vara huvudansvarig för överkapaciteten på stålmarknaden. Kinas stålexport till Förenta staterna är emellertid så småskalig att tullarna inte märkbart påverkar just dem.

Kinas framfart orsakar också andra bekymmer. Dessa har bland annat att göra med målsättningarna i programmet Made in China 2025 och med respekten för industriella och immateriella rättigheter. Förenta staterna har begränsat kinesiska företags investeringar och inlett nya handelspolitiska utredningar. Utifrån resultaten av dem har Förenta staterna belagt Kina med mängder av tilläggstullar och Kina har svarat med samma mått.

De amerikanska åtgärderna har lett till käromål till WTO och till motåtgärder. De balanserande åtgärder som EU vidtagit har varit i kraft sedan början av juli.

Det största orosmolnet just nu är Förenta staternas utredning om bilindustrin och resultaten väntas senast i början av nästa år. Kommissionens ordförande Juncker träffade president Trump i juli och för närvarande är uppfattningen att USA avstår från nya handelsåtgärder mot EU så länge som båda parter förhandlar utifrån det de kom överens om då.

Trots denna borgfred är det klart att vi måste finna lösningar till det internationella regelsystemets kris. Osäkerhet får inte bli det nya normala. 

Det betyder att det måste ske reformer i WTO. Verksamheten måste effektiveras, men framför allt måste vi hitta sätt att ingripa i dagens orättvisa handelsförfaranden, till exempel gällande industriella och immateriella rättigheter, tvångsöverföring av teknik och statsbolags verksamhet som förvränger marknaden. Arbetet är till all lycka i startgroparna. Det är positivt att vi fick Förenta staterna att förbinda sig till detta arbete i det gemensamma uttalandet med EU i juli. Därtill måste vi så snart som möjligt finna en lösning på det mest brännande problemet: WTO:s tvistlösningssystem som håller på att förlamas. 

I detta arbete måste EU visa ledarskap eftersom det inte finns några andra ledare i processen just nu. Trots samarbetsandan har EU också krav som vi inte tänjer på. Vi måste se till att reformerna stärker WTO och dess mandat, inte försvagar det.

Förutom att se över det multilaterala systemet måste EU också upprätthålla sin globala konkurrenskraft, vilket innebär att vi måste öppna nya marknader, i främsta hand genom bilaterala och regionala förhandlingar.

Under det gångna året har EU fått flera bilaterala avtal färdiga och en del nästan färdiga; förhandlingarna med Chile är på god väg och Mercosur-förhandlingarna är på slutrakan.

På sommaren inleddes förhandlingar med Australien och Nya Zeeland. Förhandlingar om att avreglera investeringar pågår med Myanmar och Kina. Med Kina utbytte vi erbjudanden om marknadstillträde i samband med toppmötet mellan EU och Kina.

ASEAN-länderna står på kö för att bli frihandelspartner under de närmaste åren. Fokus på Asien är logisk eftersom den största delen av tillväxten inom den internationella handeln och ekonomin kommer att komma från utvecklingsländer.

För små öppna ekonomier som Finland, som är välintegrerade i globala värdekedjor, är det nödvändig att EU arbetar för en öppen, liberal och regelbaserad handelspolitik. Vi har drivit att EU:s handelsavtal i framtiden ska kunna delas in i dels EU-avtal och dels blandade avtal. Det här är väsentligt för att EU:s handelsavtal ska kunna sättas i kraft snabbare och så att de verkligen gynnar företagen.

Kommissionen har redan under en längre tid fäst uppmärksamhet vid ikraftsättandet av handelsavtalen och vid maximerandet av fördelarna med dem. Det finns fortfarande mycket kvar att göra, men Finland har varit ett av de aktivaste medlemsländerna på detta område.

Utsikterna är i vilket fall som helst utmanande. Det vore fint att efter allt det ovannämnda kunna försäkra er om att den internationella ekonomins och handelns integration har framskridit så långt och att de inbördes beroendeförhållandena är så starka att den regelbaserade frihandeln kommer att fortsätta. Det är emellertid inte en självklarhet. Förenta staternas verksamhet kan ännu inspirera andra. Om Förenta staterna inte följer reglerna, varför skulle då andra göra det? Ni följer detta åsiktsutbyte från era stationeringsorter. Rapporterna om såväl protektionistiska åtgärder som avreglering av marknader och konsekvenserna av det läses noggrant på ministeriet.

*****

Att handelspolitiken blivit en central fråga påverkar på flera sätt arbetet för att främja exporten. Rådgivningen som har att göra med handelshinder har ökar vid många ambassader. Denna trend kan antas fortsätta under det kommande året.  Samtidigt är det positivt att Finlands exportsiffror pekar uppåt och företagen ser möjligheter på olika marknader. Denna positiva atmosfär har avspeglat sig på de exportfrämjande resor som jag lett. Under hösten kommer jag att resa med företagsdelegationer till åtminstone Danmark, Indonesien, Kina och Indien. Med Ryssland fortsätter samarbetet bland annat i ekonomiska samarbetskommissionen som sammanträder i oktober.

I reformen av Team Finland, som inleddes för ett och ett halvt år sedan, har vi klokt nog fokuserat på att effektivera verksamheten, på resultatinriktning och bättre inflytande. Fastän det fortfarande finns mycket att göra kan vi utifrån den positiva responsen av företagen konstatera att det skett framsteg. Vi måste också kunna mäta resultaten på lång sikt. Jag vet av erfarenhet att det kan kräva en flerårig process att få till stånd en affär.

Under sommaren ringde jag och de tjänstemän som ansvarar för externa ekonomiska relationer runt till alla ambassadchefer. Tack till alla ambassadchefer som utför Team Finland-arbete, för de givande diskussionerna! Utifrån våra samtal kan jag konstatera att ni verkligen har åtagit er landschefskapet på allvar. Min oro just nu gäller främst tillräckliga resurser. Vi behöver fler aktörer på fältet och det har jag diskuterat både med mina ministerkolleger och med ledningen för Business Finland.

Vi fortsätter diskussionen om exportfrämjande på ett djupare plan under Team Finland-dagen på torsdagen.

*****

Bästa åhörare

Under de senaste åren har de globala utmaningarna blivit allt mer synliga i vår vardag. I sommar har norra halvklotet drabbats av rekordvärme. Senast nu har alla, också hos oss i Finland, fått upp ögonen för att klimatförändringen sker här och nu. Och i den finns inga vinnare, fastän vissa lider mer än andra.

På motsvarande sätt öppnade migrationskrisen 2015 mångas ögon för problemen i Mellanöstern och Afrika. När det gäller Afrikas betydelser – både vad gäller problem och potential – hänvisar jag till utrikesministerns budskap. Vad gäller migrationen och flyktingarna är vi i desperat behov av gemensamma europeiska lösningar. Samtidigt bör vi ännu kraftfullare ingripa i de bakomliggande orsakerna. Extrem fattigdom, ojämlikhet, förtryck, militära kriser och utsiktslöshet driver bort människor från sina hemtrakter.

Den ekonomiska ojämlikheten mellan länder har minskat, men inom länder har ojämlikheten ökat. Den ekonomiska tillväxten har lyft hundratals miljoner människor ur extrem fattigdom, men trots det lever över 75 procent av världens befolkning i samhällen där inkomsterna idag fördelas ojämnare än år 1990. Ett av målen i Agenda 2030 är att minska länders interna fattigdom så att andelen kvinnor, män och barn som lever under fattigdomsgränsen (enligt nationella mätare) halveras.

I vårt arbete för att genomföra Agenda 2030 är Finlands prioriteringar (1) för det första kvinnor, flickor och jämställdhet, (2) för det andra att skapa en bas för fungerande ekonomier och samhällen, bland annat genom att utveckla utbildning, näringar och arbetstillfällen och (3) för det tredje att bekämpa klimatförändringen och anpassa oss till den och att utnyttja naturresurser på ett hållbart sätt.

Det centrala innehållet i vår utvecklingspolitik är långsiktigt och stabilt. Jag tror att vi håller fast vid det också i fortsättningen. Kvinnors och flickors rättigheter, klimatet, utbildning och sysselsättning är teman som inte blir inaktuella och jag tror att de kommer att vara viktiga också i framtiden, oberoende av regeringens färg. Till exempel en utvärdering som offentliggjordes förra veckan berömde Finlands arbete för kvinnor och flickor, både globalt och i våra partnerländer. Det finns såklart sådant vi kan förbättra: vid sidan om det politiska engagemanget efterlystes en tydligare jämställdhetsstrategi. Det finns fortfarande mycket att göra för jämställdheten.

När vi nu bevittnar vår tids största humanitära kris måste vi givetvis minnas vikten av humanitärt bistånd och stärkandet av samhällens bärkraft. Vi vill inte ha en enda bräcklig eller söndertrasad stat till i världen. Redan nu måste allt för många människor leva i länder och under förhållanden där framtidsutsikterna är så gott som obefintliga.

När jag tänker på de stora globala utvecklingsfrågorna är jag mycket glad över att det inhemska stödet för utvecklingssamarbetet, enligt en opinionsundersökning som offentliggjordes på sommaren, är högre än under de senaste tio åren. Nästan 90 procent anser att utvecklingssamarbete är viktigt och detta stöd har visat en stigande trend redan under flera år.

Trots dessa positiva siffror måste vi hela tiden förbättra vår verksamhet. Utvecklingssamarbetets resultatinriktning utvecklas systematiskt. Under de senaste två åren har vi fäst särskild uppmärksamhet vid utvecklingspolitiken som helhet och vid styrmekanismerna. Resultatinformation samlas in, resultaten analyseras och arbetet styrs sedan på basis av denna kunskap. Den utvecklingspolitiska resultatrapport som offentliggörs på hösten lyfter på ett tydligt sätt fram resultatkulturens utvecklande och utveckling. Jag tror att vi kommer att ha mycket nytta av resultatrapporten när vi motiverar behovet av vår utvecklingspolitik. Vi kommer ännu bättre att kunna förklara vårt arbete för de som betalar, de finländska skattebetalarna, vad vi får till stånd med pengarna och vad vi inte kan göra.  

Utvecklingspolitikens arbetssätt ses också över. Målet är att förbättra utvecklingssamarbetets kvalitet och förvaltningens effektivitet. Under de kommande tre åren ska vi grundligt gå igenom våra förfaranden och förenkla dem.

De växande offentliga finanserna ger oss förhoppningsvis möjligheten att korrigera utvecklingssamarbetets finansiering, som led allvarligt under recessionen. Under kommande valperioder behövs ett gemensamt engagemang och ett långsiktigt program för att höja utvecklingssamarbetets BNP-andel så att vi uppnår 0,7 procent, så som vi lovat.

Utöver gåvobiståndet ska vi också i fortsättningen använda de finansiella investeringar som under denna valperiod tagits i omfattande bruk som utvecklingspolitiskt instrument. Biståndet räcker helt enkelt inte till för att reagera på alla globala utvecklingsfrågor, och utvecklingsfinansieringen hjälper oss att få med privat kapital.

Som ni vet går handel och utveckling i många fall hand i hand: med hjälp av finländska innovationer kan vi avskaffa hinder för utvecklingen och stärka förutsättningarna för affärsverksamhet i utvecklingsländer. Jag är glad att ni vid ambassaderna satsar på båda två. Låt oss fortsätta med det.

*****

Bästa ambassadörer, kära vänner

Europapolitiken, handelspolitiken och de globala utmaningarna – dessa tre kommer att ha en central roll på våra arbetsbord under de kommande 12 månaderna. Genom att aktivt driva Finlands ståndpunkter på dessa områden kan vi ha ett större inflytande än vår storlek ger vid handen. I detta arbete förlitar jag mig i hög grad på er där ute på fältet och i världen.

Tack.