Ändra incitamenten!
Vad är utveckling? Det funderade man på i den paneldebatt som ordnades den 24 augusti i samband med utrikesministeriets ambassadörsdagar. Sampo Oyj:s styrelseordförande Björn Wahlroos koncentrerade sig på liberalisering av marknaderna och därpå följande ekonomisk tillväxt. Markku Niskala, som är ordförande för Servicecentralen för utvecklingssamarbete, ansåg att det viktigaste med tanke på utvecklingen för närvarande är att man håller sig till millenniemålen. Bägge två ansåg att världshandeln behöver rättvisare spelregler.
Björn Wahlroos fick, delvis till sin egen förvåning, rollen som ledande biståndskritiker när han i en tidningsintervju som handlade om Finlands ekonomi i en bisats råkade kritisera biståndet för obefintliga resultat.
”För mig är det här snarast ett ämne vi diskuterar hemma vid middagsbordet. Min mamma som idag är 81 år gammal arbetade under sin tid med biståndsuppgifter” påpekade Wahlroos. Han tackade ja till debatten för att själv försöka besvara den utmaning han kastat fram: hur kan man uppnå utveckling?
Utrikesministeriets understatssekreterare med ansvar för utvecklingspolitik, Ritva Koukku-Ronde, satte i gång debatten med hjälp av tre ledande konstateranden: Med hjälp av utvecklingssamarbete har man nått fina resultat och mycket positiv utveckling, men den är inte alltid lätt att bestyrka. För att nå bättre resultat än idag krävs en övergripande syn på utveckling och då är utvecklingsländernas egen vilja avgörande. Dessutom är det viktigt att förstå att utveckling inte uppnås enbart med utvecklingssamarbete utan att det också krävs konsekvent verksamhet på andra politiska områden, man behöver handel och investeringar också.
”Vi ekonomer talar om incitament. Problemet med utvecklingssamarbetet i dess traditionella form är att det erbjuder fel incitament” sade Wahlroos. Han syftade på den diskussion han haft i början av sommaren med den zambiskfödda ekonomen Dambisa Moyo: traditionellt bistånd innebär ett incitament för att inte utvecklas, och utvecklingslandets styrande klass strävar efter att säkerställa fortsatt bistånd för sina egna intressens skull.
Wahlroos citerade upprepade gånger Moyos bok Dead Aid som kom ut år 2009, där Moyo försöker bevisa att biståndet i sin helhet har ställt till med mera skada i Afrika än vad det gjort nytta. Moyo förespråkar ändå inte att utvecklingssamarbetet upphör, och det gör inte heller Wahlroos:
”Jag har aldrig argumenterat offentligt för slopandet av bistånd” underströk han.
Ett sådant förslag skulle enligt honom vara politiskt totalt orealistiskt och knappast heller ekonomiskt lönsamt.
Däremot önskar Wahlroos att man skulle förändra biståndets karaktär och spännvidd så att man ställer upp konkreta mål och gör klart för målländerna att stödet har en bakre tidsgräns. Dessutom borde man enligt Wahlroos ställa villkor redan på kortsiktiga stöd att landet måste förbättra sina grundstrukturer för säkerhet, rättsstat och till och med demokrati. ”Men demokratin har den trista egenskapen att den inte fungerar innan ett lands bruttonationalinkomst befinner sig på en viss nivå”.
Det förslag till utveckling av stödet som Wahlroos kastade fram under diskussionen gick ut på att de internationella utvecklingsfinansiärerna skulle övergå till att garantera landsrisker för investerare, och utvecklingsländerna skulle själva anhålla om finansiering av kapitalmarknaderna. Enligt honom borde man inte skygga för Kina, som under senare år utökat sin närvaro i Afrika betydligt. Kina har upplöst sina socialistiska strukturer och utvecklats i riktning mot öppen marknadsekonomi samtidigt som man upprätthållit allmän säkerhet. Det är enligt Wahlroos den enda vägen till tillväxt och utveckling.
Kepas ordförande Markku Niskala konstaterade att utveckling inte är det samma som ekonomi och att BNI inte är en uttömmande mätare när man bedömer utveckling. Niskala ansåg att ett fungerande verktyg för det internationella samfundet är millenniemålen, vars framsteg man kommer att syna vid FN:s uppföljningsmöte i september. Och millennieförbindelserna borde man nu hålla fast vid.
Vad Dambisa Moyo beträffar tyckte Niskala att hans bok var ett välkommet inslag som diskussionsöppning, men att dess utvecklingspolitiska insikter är förlegade. Dessutom tror Niskala att tävlingen mellan så kallade gamla och nya ekonomiska makter i Afrika oundvikligen ger utvecklingen och utvecklingsdebatten en viss prägel. ”De afrikanska staterna vill ha investeringsvilja av oss, och där är Moyo på rätt spår. Det är också lätt att hålla med honom om att världshandelns strukturer är synnerligen orättvisa” sade Niskala.
Mera skeptiskt förhöll sig Niskala till Moyos utvecklingsrecept: ”Han erbjuder bondmarknader som lösning, men jag tror inte att våra partnerländers statslån är särskilt intressanta i investerares ögon.”
Finlands ambassadör i Lusaka, Sinikka Anttila, ville nämna tre saker ur sin 25-åriga erfarenhet av utvecklingssamarbete: först och främst behöver man bred ekonomisk tillväxt och förmåga att fördela tillväxten så att den gagnar breda skaror. För det andra ska utvecklingen ske på mållandets egna villkor och utvecklingsländerna måste själva bestämma vad de behöver hjälp med. För det tredje borde utvecklingen vara ekologiskt hållbar.
Enligt Anttila borde nyckelordet när man sträva efter utveckling vara helheten, och man borde undvika lösryckta projekt. ”Vi behöver effektiv arbetsfördelning och samarbete och det borde också omfatta nya biståndsgivare som Kina och Indien