”Mest motiverande är det när man lyckas göra sig själv onödig” – berättelser om arbetet mitt i humanitära kriser

Den 19 augusti är världsdagen för humanitärt arbete. Biståndsarbetare från tre organisationer som Finland understöder berättar vad som motiverar dem och om hjälpen når fram.

Moses Habib Soro

Arbetar som Kyrkans Utlandshjälps koordinator för humanitärt arbete i Sydsudan.  

Moses Habib Soro
"Jag inspireras av att handleda organisationens unga, särskilt de nyutexaminerade. När jag följer hur deras kompetens utvecklas och vilka framsteg de gör i sitt arbete får jag också själv ny motivation. Bild: Patrick Meinhardt/ Kyrkans Utlandshjälps

”Under de senaste åtta åren har jag jobbat i ledningen av humanitära biståndsprojekt. I mitt arbete har jag framför allt fokuserat på att ordna utbildning mitt under pågående konflikter, trygga livsmedelsförsörjningen för människor i humanitära kriser och hjälpa dem att skapa försörjningsmöjligheter.

Jag har varit anställd hos Kyrkans Utlandshjälp sedan 2014. De senaste tre åren har jag koordinerat organisationens humanitära bistånd i Sydsudan. Jag kommer själv från Sydsudan och bor i landets huvudstad Juba. Min fru och mina fyra pojkar bor i Uganda som jag besöker var tredje månad. Nu har jag inte fått träffa min familj sedan januari, eftersom gränstrafiken har begränsats på grund av covid-19-pandemin.

Jag har tätt samarbete med de andra enheterna på vårt kontor, såsom upphandlingen, finansieringen och budgeteringen. Jag besöker också våra sju regionalkontor regelbundet. Jag stöder kontorens teamledare i genomförandet av humanitära projekt, till exempel i uppföljningen och rapporteringen. I mitt arbete ingår också att stödja vårt projektutvärderingsteam. Dessutom deltar jag regelbundet i nationella och lokala samordningsforum och håller kontakt med Unicef, den humanitära fonden för Sydsudan och våra andra finansiärer med kontor i Sydsudan.

Jag motiveras av att lära mig och när vi kommer på en praktisk idé som hjälper oss utveckla verksamheten. Under de senaste fyra månaderna har jag försökt hitta nya sätt att fortsätta arbeta trots coronakrisen. Nyligen lyckades vi till exempel dela ut jordbruksverktyg och fröpaket till över 1 500 hushåll så att distributionen sköttes med beaktande av säkerhetsavstånden. Vår personal hade ansiktsskydd och alla hade möjlighet att tvätta händerna.

I områden med pågående humanitära kriser förändras situationen hela tiden. Det kräver att biståndsarbetarna kan tänka kritiskt, kommunicera effektivt och fatta flexibla beslut. Jag har lärt mig att nyckeln till framgång i kriser är att vara insatt i de grundläggande frågorna, framför allt de långsiktiga konsekvenserna och detaljerna.

Mina senaste erfarenheter av utdragna migrantkriser har fått mig att inse att många länder i interna flyktingsituationer ofta inte tillräckligt beaktar de socioekonomiska konsekvenserna i mottagarsamhällena. Det leder allt oftare till att lokalbefolkningen i de områden dit migrationen riktar sig måste dela med sig av sina sedan tidigare knappa resurser med nya familjer. Det humanitära biståndet verkar fokusera mer på behoven hos den invandrade befolkningen. Själv tänker jag utifrån min långa erfarenhet att det är möjligt att hjälpa både dem som lämnat sina hem och dem som tar emot, vilket bidrar till att minska spänningarna och konkurrensen mellan grupperna när resurser delas ut.

Den globala humanitära situationen har försämrats under de senaste åren. Till exempel de humanitära kriserna i anslutning till väpnade konflikter har ökat och dragit ut på tiden. Kriserna har betydande och långvariga följder för den socioekonomiska utvecklingen och de försämrar människornas säkerhet och deras försörjnings- och utbildningsmöjligheter. Ofta är det den mest utsatta befolkningsgruppen som lider mest av de negativa konsekvenserna för hälsan, det psykiska välbefinnandet och livsmiljön.

Fred är den bästa gåva mänskligheten kan få. Jag hoppas att finländarna uppskattar att de fått leva i fred redan i över hundra år. I vissa områden är till och med ett år av fred bara en önskedröm.”

Alli Miikkulainen

Har arbetat som Röda Korsets hälsodelegat i Libanon, Bangladesh, Syrien och Sydsudan på 1–12 månader långa kommenderingar.

Alli Miikkulainen
"Jag tycker det är onödigt att glorifiera det humanitära arbetet. Man kan hjälpa på många sätt och jag tror att majoriteten av biståndsarbetarna inte ser sitt val som något slags uppoffring. Tvärtom så är arbetet intressant och mycket belönande, säger Alli Miikkulainen.

”Till utbildningen är jag hälsovårdare och magister i hälsovetenskap. Mina arbetsuppgifter som hälsodelegat har varierat från stöd till den lokala primärvården till analys av fältsjukhusets patientdata. Alla roller har på något sätt anknutit till folkhälsan, antingen lokalt eller bredare på befolkningsnivå.

I Sydsudan tillbringade vi vanligen en vecka i taget på de lokala hälsostationerna som fick stöd av Röda Korset. Under den veckan gav vi stöd åt personalen och träffade lokala myndigheter efter behov. I mitt team hade jag en sydsudanesisk barnmorska och sjukskötare, och vanligen hade vi alla egna mål för fältarbetet enligt vars och ens kompetensområden.

Under en typisk dag kunde vi till exempel ordna utbildning för de traditionella ”jordemödrarna”, diskutera hälsostationens utmaningar med byäldstarna och spendera tid med personalen för att stödja dem i patientarbetet eller tillsammans till exempel göra medicinförrådet eller avfallshanteringen mer fungerande. De här klinikerna har ingen elektricitet och knappt någon utbildad personal, men de har stor betydelse för lokalsamhällena. Vi övernattade i tält inom hälsostationernas områden.

På fältsjukhuskommenderingarna jobbade jag med patientdatasystem. Det inkluderade bland annat att planera systemen, samla data från olika avdelningar på sjukhusen, analysera data och producera information för planering och rapporter. Då har jag främst arbetat med dator någonstans på sjukhusområdet.

Mitt arbete varierar stort mellan olika kontexter och roller, men i alla roller är det viktigt att samarbeta med andra delegater och den lokala personalen. Vi måste alla vara redo att även åta oss andra uppgifter än våra egna efter behov och förmåga. På korta kommenderingar jobbar man från morgon till kväll och har ibland inga lediga dagar. På längre kommenderingar försöker jag följa rimliga arbetstider.

Mötena med människor på fältet påminner alltid om hur likadana vi sist och slutligen är överallt – endast utgångspunkterna är olika och gynnsammare för en del. Vid naturkatastrofer, epidemier och krig blir det också påtagligt att vem som helst kan drabbas av en katastrof. Solidariteten känns ur den här synvinkeln både naturlig och ofrånkomlig. Humanitärt bistånd löser inte krig eller andra problem men kan erbjuda viktig hjälp på individ- och samhällsnivå. All hjälp är inte heller automatiskt till nytta och det är nödvändigt att noggrant bedöma situationen och lyssna till målbefolkningen.

Jag motiveras också av data. I folkhälsoarbetet syns nyttan i synnerhet på lång sikt i till exempel minskade dödlighets- och sjukfrekvenstal, men också på kort sikt är det möjligt att se förändringar i bland annat vaccintäckningen eller mödrarådgivningens kundantal. Till exempel under min senaste kommendering i Sydsudan hjälpte vi en lokal hälsostation att öka den lokala befolkningens medvetenhet om fördelarna med familjeplanering. Arbetet blev synligt när familjeplaneringsbesöken på hälsostationen ökade.

Men det kanske allra mest motiverande är när man lyckas göra sig själv onödig. Det humanitära biståndet strävar i princip efter att vara tillfälligt och målet i alla operationer är att hjälpa den lokala serviceleverantören eller Röda Korset/Halvmånen att till slut klara sig utan hjälp utifrån.

Jag hoppas att coronapandemin får människor att komma ihåg att motsvarande utmaningar på lokalplanet förekommer hela tiden på olika håll i världen, även när de inte överstiger nyhetströskeln i Finland. Var och en kan också försöka föreställa sig vilka konsekvenser pandemin har haft till exempel i Jemen, som sedan tidigare led av bland annat krig, hungersnöd och en koleraepidemi.” 

Pauli Immonen

Arbetar som luftfartsexpert för WFP i WFP:s och WHO:s gemensamma enhet som samordnar transportbehoven i anslutning till Covid-19.

Pauli Immonen
”Humanitärt arbete måste bedrivas för arbetets
egen skull, men är också motiverat av själviska
skäl. Det ligger i Finlands och finländarnas
intresse att vi hjälper människor där de är”, säger Pauli Immonen.

”När coronakrisen bröt ut stannade flygtrafiken upp och cirka en tredjedel av frakterna i världen stod stilla. Finland och andra EU-länder hade problem med att få tillräckligt med munskydd och annan skyddsutrustning trots att de har pengar, makt och flygbolag.

Vi kan bara föreställa oss hur svår situationen varit för de människor som lever i konfliktområden och utvecklingsländer. För att underlätta situationen grundade FN en gemensam enhet för WFP och WHO med uppgift att samordna transportbehoven under undantagsförhållanden i anslutning till coronapandemin. Behoven är större än under någon tidigare humanitär kris.  Verksamheten drivs en månad i taget och fortsättningen beror på hur pandemin utvecklas och hur den kommersiella flygtrafikens kapacitet ökar.

Av alla FN-organisationer har WFP den bästa logistiska kompetensen. Idén med vårt arbete är att förflytta varor över hela världen. Förenklat kan man säga att vår enhet ansvarar för att munskydd transporteras från fabriken i Kina till ansikten i Afrika. Däremellan behövs många flygplan och långtradare.

Den rådande situationen är unik på det sättet att leveranser vanligen bara planeras till ett land eller ett område i taget. Nu görs de till 138 länder – det är som att släcka en eldsvåda i ett höghus med en mängd olika brandhärdar på olika håll.

Jag arbetar som sakkunnig på kontoret i Genève. Till yrket är jag pilot, så jag känner till plantyperna och kan ge anvisningar om hur stora paket det lönar sig att packa varorna i så att lastrummets kapacitet kan utnyttjas optimalt, och vilka rutter det lönar sig att välja. Om en last är på väg till exempel till Namibia kan det vara smartare att flyga till Sydafrika och därifrån ta den vidare med lastbil, eftersom flyg är den dyraste transportformen.

När rutterna planeras måste flygbolagen också bland annat beakta kraven på karantän. Dessutom står man inför svåra etiska val. Vad ska man göra när man bara fått ihop en del av lasten: ska man vänta tills planet är fullt medan människor kanske insjuknar i väntan på utrustningen, eller ska man flyga med ett halvtomt plan, vilket blir betydligt dyrare? Det är till all lycka inte jag som måste fatta dessa beslut och arbetet utförs i team i nära samarbete med kunderna, det vill säga WHO, UNICEF och civilsamhällesorganisationer.

Min värdegrund är stadigt förankrad i den humanistiska traditionen och humanitära principer, och jag upplever att jag genom mitt arbete hjälper planeten att snurra lite mer i rätt riktning. Belöningen i arbetet kommer från att jag känner att jag är till nytta. Jag har inget emot charterflyg, men visst är det något annat att köra ambulans än att skjutsa hem folk från en julfest.

Tidigare jobbade jag på fältet för olika humanitära organisationer och 2005 besökte jag i arbetets tecken det enorma flyktinglägret Kalma i Darfur. Det var en chock att se den absoluta fattigdomen, hungern och törsten där. Utvecklingssamarbetet, som för oss kan te sig som en trist rad i budgeten, innebär under sådana förhållanden mat och vatten, skillnaden mellan liv och död.

Jag får ofta samma fråga: Når hjälpen fram? Ja. Når allt fram? Nej. Men också en del av skolmaten i Finland går till grisarna och en del av FPA:s studiestöd hamnar i fel händer. Biståndsorganisationerna arbetar hårt för att minimera svinnet. WFP har effektiva uppföljningsmekanismer se till att mat och biståndsmateriel går till de människor som de är avsedda för, och mina kolleger försöker hela tiden effektivera verksamheten ur denna synvinkel.

Trots det måste vi acceptera att svinn är en del av all mänsklig verksamhet. Att det förekommer missbruk ibland innebär inte att hela verksamheten eller institutionen är suspekt.

I det rådande världsläget har vi hamnat inför något helt nytt. Vi kommer ännu att leva länge med covid-19, de humanitära kriserna, den ekonomiska krisen och klimatkrisen. Lösningarna finner vi inte i Finland eller ens i EU utan genom globalt samarbete. FN uppstod efter andra världskriget när det behövdes en global aktör för att återuppbygga världen. Nu behövs den mer än någonsin.”