Statsfördrag och solospel - Statsrådet Edvard Hjelt och Finlands första statsfördrag

Utrikesministeriet firar år 2008 att det har gått 90 år sedan dess grundande. I jubileets tecken presenterar ministeriet sin historia och sina skatter ur arkivet bland annat i form av en artikelserie. Tidigare publicerade artiklar är:

• "Konkurrerande utrikesförvaltningar"
• "Självständighetsförklaringen: 'Bland de fria och oavhängiga nationernas antal”  
• "Nyårsafton i Smolna – självständighetsförklaringen den 31 december 1917"
• "Europas länder erkänner Finlands självständighet – vivat, floreat, crescat" 

Artiklarna finns på jubileumssidorna UM 90.

Antti Vuojolainen: Statsfördrag och solospel - Statsrådet Edvard Hjelt och Finlands första statsfördrag

När Finlands självständighet var ung var det riksdagen som innehade den högsta makten. I praktiken sköttes utrikesärendena av senaten, vid vars ekonomiska avdelnings kansli grundades ett tillfälligt kansli för utrikes frågor den tionde januari 1918. Senator Heikki Renvall som verkade som dess chef kommenderade Finlands första diplomatiska representanter till Stockholm, Berlin och S:t Petersburg.

I början av februari månad år 1918 anlände Edvard Hjelt, en svuren aktivist som hade verkat som senator och kemiprofessor vid Helsingfors universitet, till sin stationeringsort Berlin. Renvall skickade genast, den 7 februari, en översiktsrapport med direktiv: ”Som Herr Statsrådet känner till har de politiska omständigheterna i vårt land utvecklats i en rent besvärlig riktning. Redan under januaris sista veckor tillspetsades den interna situationen så att man med fog kunde misstänka att vårt lands värsta socialist-anarkistiska element kan ta till våldsmetoder, bistådda av rysk militär, mot Finlands Riksdag och den Regering den har tillsatt.”

Renvall fortsatte i upprörd ton: ”Det meddelande från Rysslands regering i S:t Petersburg, som ni har blivit underrättad om, uttryckte direkt att en rödgardistrevolution får stöd från ryskt regeringshåll, och dessutom beordrades regeringens skyddskårer att avstå från sina vapen och överlämna dem till rödgardisterna. Denna underrättelse från den ryska regeringen fick den medlingsverksamhet som redan hade inletts att upplösas.”  Renvall betonade ytterligare, att ”...det är helt nödvändigt att ni där borta gör vad som står i er makt, utan att spara på några medel eller någon tid, för att vi ska kunna räkna med all hjälp och allt stöd från Tyskland som bara är möjligt.”

I slutet av sitt brev tecknar Renvall ödesdigert: ”Ni har befogenhet, om tillfälle sig ger, att höra Er för om icke Tyskland direkt och med vapenmakt kunde bistå Finland. Några större trupper torde inte vara av nöden. Män och intresse finns här, bara vi får officerare och hela specialavdelningar. Om Tyskland handlar på detta vis och hotar Ryssland med Finland som bas, kan man säkert tvinga Smolna till en fred på vilka villkor som helst, samtidigt som Finland skulle bli mycket nära förbundet till Tyskland.”

Förblindad av Renvalls ord förhandlade och undertecknade Hjelt den 7 mars på egen hand ett fredsavtal mellan Finland och Tyskland med Tysklands rikskansler greve von Hertling som kejsar Wilhelm II sedan befäste med sin namnteckning den 23 juni 1918. Vid det laget hade de politiska konstellationerna i Europa redan förändrats radikalt.

Fördragstexten publicerad i svensk dagspress före regeringen kände till den

När vetskapen om fördraget nådde Finland sände Renvall den 15 mars ett brev till alla representationerna, som emellertid var avsett som en direkt pik åt Hjelt i Berlin: ”Härmed anser ekonomiska avdelningens kansli det av nöden att påpeka att inga traktat eller andra viktiga fördrag får ingås med utomstående makters regeringar, ej heller får förslag till sådana lämnas till främmande regeringar, innan Senaten har haft tillfälle att uttrycka sin åsikt om vart särskilt fall, samt att inga andra än av Senaten befullmäktigade personer har rätt att representera Finlands regering utomlands, ej heller ingå avtal i dess namn.”

Regeringens förtrytelse ökades av att fördragets innehåll redan några dagar tidigare hade publicerats i svenska dagstidningar. Hjelt försökte förklara sig i ett långt brev den 31 mars med följande ord: ”Men jag erkänner att det hade varit riktigt att omedelbart sända fördragen med särskild kurir till Finland och icke uppskjuta detta, tills prof. Erichs resa några dagar senare kunde anträdas.” Blotta vetskapen om det undertecknade och färdiga fördraget hade knappast lett till att Hjelts synder hade förlåtits, när man betänker att han inte hade informerat regeringen alls om sitt handlande i förhandlingsskedet gällande fördraget.

Äntligen kom våren. Det blodiga inbördeskriget tog slut. Regeringens trupper firade segern i Helsingfors. Hjelts soloutspel glömdes småningom bort och han fick fortsätta sitt arbete i Berlin ända tills det tyska kejsardömet föll under följande turbulenta år, 1919.